Det är i ett mörkt och ruvande skärgårdslandskap, långt efter att sommargäster och turister har åkt hem, som Tuvas berättelse utspelar sig. Hon bor på en enslig ö med mamma och pappa, har det svårt med kompisar och håller sig för sig själv i skolan. Nu har hon dessutom börjat drömma fasansfulla mardrömmar om nätterna, hon drömmer om havet och hon känner att något mörkt och farligt lurar där nere och hon är rädd varje morgon när hon tar skolbåten till ön där skolan ligger.
När klassen ska ha orienteringsprov sänker sig dimman tät och hotfull över öns skogar och stränder. Tuva springer själv, det är enklast så, ingen vill ändå vara med henne frivilligt. Så plötsligt ser hon Rasmus, den nyinflyttade killen, han irrar iväg åt helt fel håll och verkar konstig och okontaktbar. Och vart har Axel, som Rasmus sprang med, tagit vägen?
Oförskyllt misstänkliggörs Tuva för Axels försvinnande. Den enda som står orubbligt på Tuvas sida är Rasmus och plötsligt får hon för första gången i livet en vän, något som till en början är lite svårt att hantera. Men mardrömmarna fortsätter och det där hotet från havets botten blir allt mer påtagligt. Gamel-Ingvar varnar henne för att vara ute vid eller på havet när det är mörkt och Tuva känner in i märgen att han har rätt. Det finns något när under. Och det är på jakt. Och det blir allt starkare.
Djupgraven ska vara första delen i en trilogi. Det är både spännande och medryckande. Perfekt för alla mysrys-läsare och utmärkt som högläsning på mellanstadiet.
Bonnier Carlsen, 329 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar