Författare:
Danny WattinTiteln på Danny Wattins nya bok anspelar naturligtvis på "Sions vises protokoll", ett tidigt exempel på fake news, ett dokument som, under förespegling av att vara sionistiskt, beskriver en planerad judisk sammansvärjning med målet att uppnå världsherravälde. År 1921 avslöjades "Sions vises protokoll" som en förfalskning av The Times.
Huruvida
David den mindre vises protokoll är en förfalskning (eller kanske snarare ett påhitt) är upp till läsaren att avgöra. Wattin beskriver hur han, medan han försökte skriva en helt annan bok som han inte lyckades engagera sig i, fick höra rykten om en kille vid namn David som skulle ha vuxit upp i samma område som han och begått de mest konstiga handlingar. Hans efterforskningar gav inga resultat, men så en dag fick han plötsligt ett brev från Nya Zeeland, innehållandes ett tjockt häfte med titeln
David den mindre vises protokoll. Och det är denna text han återger i sin roman.
David lever ett ganska vanligt liv som gymnasist i Stockholm. Han trånar efter skolans tredje snyggaste tjej, har bara en kompis, som han dessutom skäms lite över att vara kompis med, och ligger lågt med att han är jude (som han själv beskriver som "världens sämsta minoritet"). Men en dag när klassen har orientering använder han sig av religionskortet för att slippa orientera. Gympaläraren blir förvånad men släpper iväg honom och sen dröjer det inte länge förrän religionsläraren ber honom hålla ett anförande om att vara judisk på minoritetsveckan som skolan ska hålla. Det sätter hjulet i rullning, en serie av händelser drar igång, den ena mer absurd än den andra.
David blir både hotad av och antastad av nazister som vill ha honom som ett alibi för sin kamp. Eftersom trånandet efter skolans tredje snyggaste tjej lockar honom att gå med i en propalestinsk demonstration så vill även de visa upp honom som "den gode juden", den som motsätter sig Israels ockupationer. Han får stryk av både muslimer och nazister. Dessutom blir han insyltad med en annan tjej, som gillar honom men som han inte tycker om, men som han inte kan säga nej till. Återigen skyller han på sin (icke existerande) religiositet för att slippa undan.
Under allt tokigt som händer David ligger ett djupt allvar om hur det är att växa upp som jude i Sverige: att rädslan för utstötning och provokationer går i arv, att man som ung människa inte vågar vara öppen med sin judiska identitet och hur skolan behandlar en ung människas etnicitet som en spännande mångfaldskrydda när det passar, men ber honom "tona ner" det judiska när det blir stökigt.
Den här boken är vuxenklassad, men passar nog bättre (eller åtminstone lika bra) som ungdomsbok. Jag rekommenderar den från sjuan och uppåt. Likt
Åsa Asptjärns böcker om Emanuel Kent är det knäppt, fullt av pinsamma situationer men med ett stort allvar bakom