In memoriam betyder minnesord eller dödsruna och med ett par sådana inleds den här romanen. De är publicerade i oktober 1914 i ”The Preshutian” och Gaunt och hans bästa vän Ellwood sitter på taket på läroanstalten Preshute där de båda bor och studerar, och läser dem. De är ”privatskolepojkar”, pojkar uppvuxna och fostrade i manlig gemenskap byggd på begrep som gentlemannaskap, kamratskap och mod. Och på andra sidan kanalen rasar det som vi nu kallar det första världskriget. Deras kamrater och kamraters storebröder dör som flugor i skyttegravarna, ändå längtar de flesta av dem efter att få åldern inne för att kunna ta värvning. Med undantag av Gaunt, han vill studera vidare, men de flesta andra, med Ellwood i spetsen. De leker krigslekar och låtsas skjuta tyskar. För Gaunt är detta tveeggat, han har släkt på andra sidan linjen, han riskerar att behöva döda sina kusiner om han tar värvning.
Ändå blir Gaunt den första av dem som tar värvning, pressad av sin familj som behöver visa sig patriotiska på grund av sitt tyska ursprung. Men också som en desperat flykt från den omöjliga, förbjudna och – som han tror – obesvarade kärleken till Ellwood. Ellwood blir kvar, räknar dagarna tills han kan följa efter sin – naturligtvis – i hemlighet älskade Gaunt.
Trots att homosexualitet är förbjudet och straffbart i tidens England förekommer den mer eller mindre öppet på internatskolorna och accepteras, så länge som den behandlas som ungdomsbus, som något man ska växa ifrån när man blir vuxen upp och stadgar sig. Men så är inte fallet för Ellwood och Gaunt. När de så småningom möts vid fronten får de under desperata former för första gången leva ut sin kärlek.
Den här romanen berättas växelvis ur de båda huvudpersonernas perspektiv och devis genom deras brevväxling med varandra och andra. Det är ett välgjort romanbygge som varvar krigets ohyggliga fasor med ömma och ibland heta kärleksscener. Det är fascinerade att läsa om hur krigets brutala verklighet kantas av en gentlemannamässighet som gör vissa sidor av konflikten civiliserad. Man strider vid skyttegravarna, men man behandlar civila och krigsfångar med respekt och utan grymhet. Samtidigt skickar man led efter led av unga män, ofta pojkar, rakt in i döden när de marscherar mot fiendens linje.
Det här är läsning för den som inte är allt för äckelmagad (många likdelar blir det i skyttegravarna), vill läsa om passionerad kärlek och halsstarrigt mod, och vill gråta, för det blir väldigt väldigt sorgligt. Passar gymnasiet.
