Döda trakten - kvinnor i revolt

 

Författare: Monika Fagerholm

Monika Fagerholms sjunde roman, Döda trakten - kvinnor i revolt är en vindlande läsupplevelse. Själva handlingen är svår att beskriva, och kanske inte heller av största betydelse, för här är det läsresan som räknas. Den är inte alltid lätt att följa, för stigarna Fagerholm låter oss följa i romanen är ibland slingriga, ibland loopar och ibland tankesprång. Men det är en resa som är så värd din tid och uppmärksamhet, så bara ge dig av!

I centrum står "flickan", Alice, som efter en magisk sommar med den mystiska Honecker, får nog av livet i den lilla hembyn och flyttar till stan för att bo med sin pappa i hans radhus, kallat "dockhuset", tillsammans med pappans fru Siri och halvbröderna Michael och "Prinsen". Runt familjen rör sig ett stort personage. Det är Siris väninnor "De okammade" eller "Kinesiskornas fötter" eller "Familjeflickorna" - det är lite olika vad de kallar sig. Det är sällskapet kring den nedlagda industrilokalen i skogen bortom radhuset där man vill skapa ett kulturhus och där man också sätter upp en amatörteaterföreställning, en modern version av Hamlet, regisserad av en känd tysk "demonregissör", där Prinsen ska komma att spela huvudrollen. Det är Veronica Seger, släkting och känd kulturprofil, som samlar konstnärer, författare och andra intellektuella i sin våning i centrala staden.

Med denna fond låter oss författaren ana saker: en roman ska skrivas, katastrofer ska inträffa. Det finns bara en sak att göra. Läsa! Låt texten leda dig, häng med!

Passar från gymnasiet.

Kniven i elden Ruijan rannalla - Sånger från ishavet

Författare: Ingeborg Arvola

I Kniven i elden får vi följa Brita Caisa Seipajærvi som vintern 1859 på skidor beger sig från Finland mot den norska nordkusten för att hitta ett bättre liv tillsamman med sina två utomäktenskapliga söner. Brita Caisa, eller Brita som hon mest kallas, är en solig person. Hon är vacker, stark och arbetsam. Hon kan jobba hårt men hon vill också njuta av livet. För detta har hon fått stå kyrkstraff i hembyn. Nu lämnar hon allt detta bakom sig.

Man färdas hels om vintern, då man kan använda skidor och ren med släde. Men färden är lång och Brita blir uppehållen på vägen och måste stanna över sommaren hos bonden Mikko och hans fru Gretha. Det visar sig bli ett ödesdigert val.

Brita Caisa Seipajærvi är en person som funnits på riktigt. Hon, liksom andra kväner, samer, finnar, deltog i en folkförflyttning som pågick på grund av att myndigheter drog upp nya landsgränser, möjligheterna till jobb och uppehälle förändrades och norra norden bebyggdes. Det var ett hårt liv i en storslagen natur.

Kniven i elden är tänkt som den första i en trilogi om nordnorska Finnmarken. Det är en vackert berättad historia om kärlek, makt, hårt arbete, naturens krafter och människans begär. Passar från nian för goda läsare och uppåt.

Björnjägarens döttrar - en berättelse om sju systrar

 

Författare: Anneli Jordahl

När pappan den berömda björnjägaren och snart också mamman dör beslutar sig sju systrar för att ge sig av från den ruckliga fädernegården för att överleva i vildmarken. Målet är att dra sig undan från samhällets krav och övervakning och leva på sina egna villkor, nära naturen. De ska klara sig på jakt och på att sälja saker på höst- och vårmarknaden.

Det går sådär. De sju systrarna är sinsemellan väldigt olika. Den äldsta, Johanna, stod närmst deras far, idoliserar honom hårt och tar utan att diskutera saken på sig ledarskapet och dikterar villkoren för syskongruppen. Fysisk styrka och rått sinnelag hyllas. De super och röker och slåss. De systrar som detta inte passar hånas och misshandlas.

Berättare är en person boende i byn som via intervjuer och iakttagelser försöker skildra de sju berömda systrarnas öde. Resultatet blir en hjärtskärande historia om människor som inte passar in. Inte i samhället och inte i den grupp de tillhör. Systrarnas bild av mamman och hennes berättelse som också kommer fram så småningom är också fruktansvärd.

Jordahl har haft Aleksis Kivis klassiker Sju bröder som inspiration, men historien är flyttad till nutid. Förmodligen är det ett mervärde att ha läst Kvisi, eller åtminstone vara mer bekant med originalet än jag är från min svenska horisont. Förflyttningen till nutid har gjort det lite svårt att få ihop vissa saker, som till exempel hur barnen nästan helt klarat sig undan skolgång och aldrig lärt sig läsa. Eller hur det kommer sig att björnjägarpappan - och hans arvingar - får hållas med att jaga björn fritt i dagens reglerade samhälle. Men det är ändå en spännande, ruskig och läsvärd roman.

Passar gymnasiet.

Arvejord

 

Författare: Maria Turtschninoff

När Turtschaninoff för första gången vänder sig till vuxna läsare gör hon det genom att återvända från de världar långt borta dit hon tagit oss i böckerna som kretsar kring det Röda klostret och berättelsen om steppklanerna i Anaché, Här befinner vi oss i Österbotten i Finland, mitt i skogen, på ett litet hemman som vi får följa från 1600-talet till nutid. Där finns arvejorden, den som befolkats av släktled på släktled.

Vi följer människorna på Nevabacka från soldaten som röjer sitt nybygge till Anna som återvänder till gården efter sin mammas död. Nevabacka har sett generationer födas och dö, krig komma och gå. Den har gått från att vara framtid och födkrok till att vara minnen, dåtid, något som man vårdar för nöje snarare än för nytta.

Hela tiden existerar människorna på Nevabacka till stor del på naturens villkor. Och de som råder i skog och mark finns aldrig långt borta. De ser till människorna i husen. Hjälper när det behövs. Hotar och hämnas när det finns skäl.

Boken sträcker sig över fyra sekel och medan tiden går och vi får se generationer komma och gå, blandar Turtschaninoff berättarstilarna. Det är prosa, brev- och dagboksform och lyrik. Det är fint gjort. Författaren låter oss vara med i skogen, lukta mossan, njuta av solnedgången över mossen, lingonen på åsen, höra de höga trädens sus och fåglarnas läten.

När jag ifrågasätter hur bra bästsäljaren När kräftorna sjunger egentligen var, säger många att de älskade den för de underbara naturskildringarna av träskmarkerna. Med tanke på hur många som verkligen verkar älska fina naturskildringar i en roman så finns det alla möjligheter för Maria Turtschaninoffs roman att bli en internationell braksuccé, för här spelar den österbottniska naturen huvudrollen. Den är konstanten vi följer medan människorna passerar förbi, också de mycket fint skildrade. Boken också sällsynt vacker med skogsgrönt omslag och inramad av Sanna Manders svartvita illustrationer.

Turtschaninoff lyckas skildra flyktigheten i ett människoliv, det tillfälliga i allt människan lägger sin hand vid, och samtidigt teckna de som befolkar naturen och skogen både ingående och med kärlek. Resultatet blir både spännande och vackert.

Passar gymnasiet.