Författare: Meg Rosoff
Daisy kommer från New York för att bo hos sina kusiner på den engelska landsbygden. Hon är svårt märkt av att hennes mamma dog när hon var nyfödd och att hennes pappa väntar barn med en ny kvinna som hon inte kommer överens med. Man förstår också efterhand att hon lider av ganska allvarlig anorexia. I England är den första hon möter kusin Edmond, som är femton år, röker som en bortbindare och kör jeep. Att Edmond inte är som andra står helt klart, han verkar inte behöva ord för att kommunicera. Ganska snart faller Daisy och Edmond in en en handlös förälskelse. De engelska kusinerna, som är fyra till antalet, bor på en liten gård och sköter sig mestadels själva. Deras mamma moster Penn arbetar mycket och reser sedan bort i ärenden som har med det stundande kriget att göra. Sedan bryter kriget ut och moster Penn kan inte ta sig tillbaka till England som är ockuperat. Omställningen för Daisy kunde inte ha varit större. I New York har hon bott mitt i en storstad, ständigt påpassad av pappa, styvmor, läkare och psykologer. Nu är hon mitt i ett prunkande vackert lantligt England med ett gäng ungar som gör som de vill. Daisy förälskar sig inte bara i Edmond utan även i de andra kusinerna, livet, platsen. Men kriget, som i början bara är en dov kuliss, är snart helt över dem och gör det krig gör: söndrar, skingrar, sliter isär.
Detta är min tredje bok av Meg Rosoff och nu förstår jag verkligen att hon belönats med ALMA. Rosoff ändrar sitt tilltal för varje bok. Den här är så allt igenom Daisys egen berättelse och trots att inramningen är allvarstyngd, med kriget och stora frågor kring överlevnad och död, är det en rolig bok, berättad med så väldigt mycket humor i språket. Man kan känna igen den unga Daisys sarkastiska tilltal från Jess röst i Älgbarnet även om språket är mer fragmentariskt och den språkliga stilen mer krävande här.
Jag rekommenderar den från högstadiet och uppåt. För alla vuxna som är nyfikna på årets ALMA-mottagare är detta ett mycket bra tips. En bok som är gripande, sorglig, rolig, romantisk och spännande.
Brombergs, 189 sidor.
lördag 18 juni 2016
söndag 12 juni 2016
Krigstid
Författare: Elisabeth Östnäs
Det här är andra delen i trilogin om Turid, en kungadotter på vikingatiden. När boken börjar är Turid på flykt. Hon har precis sett hela sin by utplånas av varjager. Det enda hon fått med sig är sitt blå manteltyg, sin völvestav, två pärlor i en lädersnodd om halsen och trälen Unna. Byn var visserligen ett litet och fattigt kungarike, men hennes far var kung och gode med gott anseende, nu har Turid inget, hon är hemlös och skyddslös. Men inte helt, Turid är völva och nojadi, hon kan vandra i bortanvärlden och se framtiden, hon har en stolthet och är rakryggad och hon lyckas med hjälp av dessa gåvor leda sig och Unna tryggt till kungsgården i Torslunda. Målet för resan finner de efter vägen: de ska uppsöka Frode, Turids trolovade.
Under resan förändras mycket. Turid är först fylld av hat, vrede och våldsam hämndlystnad mot varjagerna. Hon bär sitt spjut och känner att hon är en krigare. Senare ändras hennes syn på krigandet och hämnandet. Hennes förhållande till Unna förändras också. Turid börjar tänka på henne som en människa och inte en ägodel, vilket trälarna under vikingatiden allmänt betraktades som. Hon ser sig själv i Unna, som också är en kungadotter som berövats sitt rike. Nu är Unna hennes enda och bästa vän och tillsammans stöttar de varandra för att klara sin långa resa.
Precis som förra delen om kungadottern Turid är detta en bok man slukar. Eftersom detta är Turids egen berättelse är språket avskalat och meningarna korta. Det är välskrivet och ger en oerhört spännande inblick i livet på vikingatiden. Turid är en ung kvinna, egentligen bara en flicka, som håller på att formas av livet och hon är i de åren då övertygelser kan komma och gå fort, men också åren då man funderar mycket kring vad man ska välja för väg i livet. Turids väg är svår och hon tänker mycket över de val hon gör och tvingas göra. Vi ska få följa henne i en del till och jag ser mycket fram emot att se var hennes resa ska sluta.
Berghs, 310 sidor.
Det här är andra delen i trilogin om Turid, en kungadotter på vikingatiden. När boken börjar är Turid på flykt. Hon har precis sett hela sin by utplånas av varjager. Det enda hon fått med sig är sitt blå manteltyg, sin völvestav, två pärlor i en lädersnodd om halsen och trälen Unna. Byn var visserligen ett litet och fattigt kungarike, men hennes far var kung och gode med gott anseende, nu har Turid inget, hon är hemlös och skyddslös. Men inte helt, Turid är völva och nojadi, hon kan vandra i bortanvärlden och se framtiden, hon har en stolthet och är rakryggad och hon lyckas med hjälp av dessa gåvor leda sig och Unna tryggt till kungsgården i Torslunda. Målet för resan finner de efter vägen: de ska uppsöka Frode, Turids trolovade.
Under resan förändras mycket. Turid är först fylld av hat, vrede och våldsam hämndlystnad mot varjagerna. Hon bär sitt spjut och känner att hon är en krigare. Senare ändras hennes syn på krigandet och hämnandet. Hennes förhållande till Unna förändras också. Turid börjar tänka på henne som en människa och inte en ägodel, vilket trälarna under vikingatiden allmänt betraktades som. Hon ser sig själv i Unna, som också är en kungadotter som berövats sitt rike. Nu är Unna hennes enda och bästa vän och tillsammans stöttar de varandra för att klara sin långa resa.
Precis som förra delen om kungadottern Turid är detta en bok man slukar. Eftersom detta är Turids egen berättelse är språket avskalat och meningarna korta. Det är välskrivet och ger en oerhört spännande inblick i livet på vikingatiden. Turid är en ung kvinna, egentligen bara en flicka, som håller på att formas av livet och hon är i de åren då övertygelser kan komma och gå fort, men också åren då man funderar mycket kring vad man ska välja för väg i livet. Turids väg är svår och hon tänker mycket över de val hon gör och tvingas göra. Vi ska få följa henne i en del till och jag ser mycket fram emot att se var hennes resa ska sluta.
Berghs, 310 sidor.
Den jag var
Författare: Meg Rosoff
Huvudpersonen har mer eller mindre med flit blivit relegerad från den ena skolan efter den andra. Sista utvägen, sista anhalten är internatpojkskolan St Osvald som ligger ensligt vid en kuststräcka i England drabbad av översvämningar och erosion. En dag under en löptur på led med de andra pojkarna sackar han efter och sätter sig ner för att vila. Plötslig är det någon som frågar: "Vad gör du här?" Det visar sig vara en pojke, Finn, som lever ensam i en av fiskekojorna längs stranden på en halvö som skärs av från fastlandet vid högvatten. Finn lever utanför systemet, han har inte blivit registrerad av myndigheterna vid födseln och har vuxit upp med sim mormor. När mormodern dog lämnades han själv. Finn lever på fiske, han äter en del av det han får upp och säljer annat på marknaden där han också jobbar med handräckning och får in lite pengar. Skola klarar han sig utan, han läser ur de böcker som finns i fiskeboden och verkar bättre orienterad i världen och historien än någonsin bokens huvudperson. Huvudpersonen, som också är jagberättare, blir djupt fascinerad av naturbarnet Finn, hans smidiga rörelse, hans kunskaper om havet, hans förmåga att klara sig själv i världen. Finn är allt han inte är. Han gör allt för att uppsöka Finn så ofta som möjligt, något som är helt förbjudet enligt de stränga skolreglerna. Men de två pojkarnas vänskap bygger på ojämlik och osäker grund, den hotas av både osanningar, naturens krafter och samhällets normer. När slutet kommer blir det i form av en katastrof.
Jag läser och väntar på att det ska bli fantastiskt. Det är ju trots allt ALMA-vinnaren Meg Rosoff och jag tyckte verkligen om Älgbarnet som är det enda övriga jag läst av henne. Men det kommer liksom inte. Jag blir irriterad snarare än fascinerad av internatskolemiljön och Rosoffs sätt att lägga berättelsen i munnen på den åldrade huvudpersonen som en återberättelse lyckas så väl att jag finner historian lite träig och tråkig, som en livstrött och uppgiven gammal man.
Gilla böcker, 190 sidor.
Huvudpersonen har mer eller mindre med flit blivit relegerad från den ena skolan efter den andra. Sista utvägen, sista anhalten är internatpojkskolan St Osvald som ligger ensligt vid en kuststräcka i England drabbad av översvämningar och erosion. En dag under en löptur på led med de andra pojkarna sackar han efter och sätter sig ner för att vila. Plötslig är det någon som frågar: "Vad gör du här?" Det visar sig vara en pojke, Finn, som lever ensam i en av fiskekojorna längs stranden på en halvö som skärs av från fastlandet vid högvatten. Finn lever utanför systemet, han har inte blivit registrerad av myndigheterna vid födseln och har vuxit upp med sim mormor. När mormodern dog lämnades han själv. Finn lever på fiske, han äter en del av det han får upp och säljer annat på marknaden där han också jobbar med handräckning och får in lite pengar. Skola klarar han sig utan, han läser ur de böcker som finns i fiskeboden och verkar bättre orienterad i världen och historien än någonsin bokens huvudperson. Huvudpersonen, som också är jagberättare, blir djupt fascinerad av naturbarnet Finn, hans smidiga rörelse, hans kunskaper om havet, hans förmåga att klara sig själv i världen. Finn är allt han inte är. Han gör allt för att uppsöka Finn så ofta som möjligt, något som är helt förbjudet enligt de stränga skolreglerna. Men de två pojkarnas vänskap bygger på ojämlik och osäker grund, den hotas av både osanningar, naturens krafter och samhällets normer. När slutet kommer blir det i form av en katastrof.
Jag läser och väntar på att det ska bli fantastiskt. Det är ju trots allt ALMA-vinnaren Meg Rosoff och jag tyckte verkligen om Älgbarnet som är det enda övriga jag läst av henne. Men det kommer liksom inte. Jag blir irriterad snarare än fascinerad av internatskolemiljön och Rosoffs sätt att lägga berättelsen i munnen på den åldrade huvudpersonen som en återberättelse lyckas så väl att jag finner historian lite träig och tråkig, som en livstrött och uppgiven gammal man.
Gilla böcker, 190 sidor.
Etiketter:
ALMA,
England,
föräldralösa barn,
internatskola,
uHce,
vänskap
Kanske är det allt du behöver veta
Författare: E. Lockhart
"Välkommen till den förträffliga familjen Sinclair.
Ingen är kriminell.
Ingen är missbrukare.
Ingen är misslyckad."
Varje sommar bor Cadence med sin familj, sina mostrars familjer och sina morföräldrar på den privatägda ön Beechwood Island utanför kusten i Massachusetts. Till ön kommer också, förutom allt det tjänstefolk som ser till att familjen Sinclair har vad de behöver på sin sommarö, Gat, han är systerson till Cadences ena mosters nya man. Gat, Cadence och kusinerna Jonny och Mirren blir ett gäng, Lögnarna, de håller ihop mot en vuxenvärld som de har svårt att acceptera och mellan Gat och Cadence växer är stark kärlek fram.
Den femtonde sommaren, sommaren året då Cadence ska fylla femton år, händer en olycka. Cadence har minnesbortfall och vet inte vad som har hänt. Den sextonde sommaren reser hon runt i Europa med sina pappa och kommer inte med till ön. Men den sjuttonde sommaren återvänder hon. Hon lider av svåra migränanfall efter olyckan och hon letar ledtrådar. Kusinerna har blivit tillsagda av de vuxna att inte berätta, att hon ska minnas i sin egen takt. Och minnena kommer tillbaka, bit för bit, tills de står helt klara i all sin förfärliga hemskhet.
Jag hade så fruktansvärt svårt att acceptera slutet på den här berättelsen att jag har måst samla mig i flera dagar för att kunna sätta mig ner och skriva om den. Hela tiden jag läste var jag fullt upp fascinerad av familjen Sinclaires förehavanden, deras desperata krumsprång för att inte låtsas om det som inte passar in i mallen: skilsmässor, misslyckade karriärer, psykisk ohälsa. Hur de spänner sina markerade käkar i breda leenden och är normala, för att de kan det, för att de måste det, och smäller iväg ännu en stenhård tennisserve och väntar på arvet.
Emelie Lockhart är absolut en författare att hålla ögonen på. Detta är snudd på ännu bättre än den nyutkomna Den ökända historien om Frankie Landau-Banks, slutet till trots.
Lavender lit, 258 sidor.
"Välkommen till den förträffliga familjen Sinclair.
Ingen är kriminell.
Ingen är missbrukare.
Ingen är misslyckad."
Varje sommar bor Cadence med sin familj, sina mostrars familjer och sina morföräldrar på den privatägda ön Beechwood Island utanför kusten i Massachusetts. Till ön kommer också, förutom allt det tjänstefolk som ser till att familjen Sinclair har vad de behöver på sin sommarö, Gat, han är systerson till Cadences ena mosters nya man. Gat, Cadence och kusinerna Jonny och Mirren blir ett gäng, Lögnarna, de håller ihop mot en vuxenvärld som de har svårt att acceptera och mellan Gat och Cadence växer är stark kärlek fram.
Den femtonde sommaren, sommaren året då Cadence ska fylla femton år, händer en olycka. Cadence har minnesbortfall och vet inte vad som har hänt. Den sextonde sommaren reser hon runt i Europa med sina pappa och kommer inte med till ön. Men den sjuttonde sommaren återvänder hon. Hon lider av svåra migränanfall efter olyckan och hon letar ledtrådar. Kusinerna har blivit tillsagda av de vuxna att inte berätta, att hon ska minnas i sin egen takt. Och minnena kommer tillbaka, bit för bit, tills de står helt klara i all sin förfärliga hemskhet.
Jag hade så fruktansvärt svårt att acceptera slutet på den här berättelsen att jag har måst samla mig i flera dagar för att kunna sätta mig ner och skriva om den. Hela tiden jag läste var jag fullt upp fascinerad av familjen Sinclaires förehavanden, deras desperata krumsprång för att inte låtsas om det som inte passar in i mallen: skilsmässor, misslyckade karriärer, psykisk ohälsa. Hur de spänner sina markerade käkar i breda leenden och är normala, för att de kan det, för att de måste det, och smäller iväg ännu en stenhård tennisserve och väntar på arvet.
Emelie Lockhart är absolut en författare att hålla ögonen på. Detta är snudd på ännu bättre än den nyutkomna Den ökända historien om Frankie Landau-Banks, slutet till trots.
Lavender lit, 258 sidor.
Etiketter:
familj,
kärlek,
mammor,
morföräldrar,
skilsmässa,
sommarlov,
uHce,
USA,
vänskap
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)