Arvejord

 

Författare: Maria Turtschninoff

När Turtschaninoff för första gången vänder sig till vuxna läsare gör hon det genom att återvända från de världar långt borta dit hon tagit oss i böckerna som kretsar kring det Röda klostret och berättelsen om steppklanerna i Anaché, Här befinner vi oss i Österbotten i Finland, mitt i skogen, på ett litet hemman som vi får följa från 1600-talet till nutid. Där finns arvejorden, den som befolkats av släktled på släktled.

Vi följer människorna på Nevabacka från soldaten som röjer sitt nybygge till Anna som återvänder till gården efter sin mammas död. Nevabacka har sett generationer födas och dö, krig komma och gå. Den har gått från att vara framtid och födkrok till att vara minnen, dåtid, något som man vårdar för nöje snarare än för nytta.

Hela tiden existerar människorna på Nevabacka till stor del på naturens villkor. Och de som råder i skog och mark finns aldrig långt borta. De ser till människorna i husen. Hjälper när det behövs. Hotar och hämnas när det finns skäl.

Boken sträcker sig över fyra sekel och medan tiden går och vi får se generationer komma och gå, blandar Turtschaninoff berättarstilarna. Det är prosa, brev- och dagboksform och lyrik. Det är fint gjort. Författaren låter oss vara med i skogen, lukta mossan, njuta av solnedgången över mossen, lingonen på åsen, höra de höga trädens sus och fåglarnas läten.

När jag ifrågasätter hur bra bästsäljaren När kräftorna sjunger egentligen var, säger många att de älskade den för de underbara naturskildringarna av träskmarkerna. Med tanke på hur många som verkligen verkar älska fina naturskildringar i en roman så finns det alla möjligheter för Maria Turtschaninoffs roman att bli en internationell braksuccé, för här spelar den österbottniska naturen huvudrollen. Den är konstanten vi följer medan människorna passerar förbi, också de mycket fint skildrade. Boken också sällsynt vacker med skogsgrönt omslag och inramad av Sanna Manders svartvita illustrationer.

Turtschaninoff lyckas skildra flyktigheten i ett människoliv, det tillfälliga i allt människan lägger sin hand vid, och samtidigt teckna de som befolkar naturen och skogen både ingående och med kärlek. Resultatet blir både spännande och vackert.

Passar gymnasiet.

Verkligheten

 

Författare: John Ajvide Lindqvist

I den här kortromanen av skräckexperten Ajvide Lindqvist får vi möta Heidi under en helt vanlig - kanske allt för vanlig - dag i hennes liv. Heidi är influenser och tillika en av stjärnorna i "Hemma hos Hallbergs", Sveriges största dokusåpa.

Dagen börjar med att hon ska göra en tagning till sitt Youtube-konto. Det är en stor dag i familjen Hallberg, för dottern Alice (egentligen Heidis styvdotter, hon är dessutom mer populär i serien och har fler följare i sina sociala medier än Heidi) ska lansera sitt nya make up-märke. Redan då börjar verkligheten skeva för Heidi. Det är en fluga på fönsterkarmen som uppför sig konstigt. Efter det fortskrider dagen med allt fler glitchar i verklighetens väv.

Det är oerhört spännande att följa Heidis dag, hennes resonemang om verklighet och fiktion, om att sälja ut sitt privatliv och att vara en karaktär mer än en verklig människa. Om hur familjens medlemmar konkurrerar med varandra och om hur allt, precis allt, kan var en beräknad handling för att maximera sitt genomslag och sin popularitet. Och ingen kan någonsin vara säker på när någon spelar sin roll som sig själv eller bara är sig själv på riktigt.

Ajvide Lindqvist tappar mig när berättelsen börjar dra åt sci-fi och mer klassisk splatterskräck. För mig är det realistiska psykologiska spelet mellan karaktärerna mer skrämmande och dessa delar är bokens stora behållning. Hur obehagligt är det inte att höra parets Hallbergs två gemensamma barn för helt döva öron tillsammans böna för att familjen ska sluta med sin realityshow? Eller hur Heidi (och alla andra) tar för givet att Alices pojkväns fall i trappan är kall beräkning för att vinna poäng i det märkliga spel som influenser-dokusåpevärlden är?

Här finns hur mycket som helst att diskutera! Hur kommer det sig till exempel att vi kallar den här genren "reality" eller doku(mentär)såpa, när alla i dag är medvetna om hur tillrättalagda och extremt orealistiska de är? Hur ska vi hantera att vi matas med dessa snedvridna verklighetsbilder? Eller hur hanterar man diskrepansen mellan sitt "verkliga" jag och det jag man visar upp i sociala medier? Något som man inte måste vara stor stjärna med tusentals följare för att problematisera. Vem styr våra handlingar, är vi hjälplösa dockor styrda av "kommersialismens skadliga påverkan"? Varför är det så svårt att lära sig att vara en rimlig människa?

Passar åttan och uppåt.