In memoriam

 

Författare: Alice Winn

In memoriam betyder minnesord eller dödsruna och med ett par sådana inleds den här romanen. De är publicerade i oktober 1914 i ”The Preshutian” och Gaunt och hans bästa vän Ellwood sitter på taket på läroanstalten Preshute där de båda bor och studerar, och läser dem. De är ”privatskolepojkar”, pojkar uppvuxna och fostrade i manlig gemenskap byggd på begrep som gentlemannaskap, kamratskap och mod. Och på andra sidan kanalen rasar det som vi nu kallar det första världskriget. Deras kamrater och kamraters storebröder dör som flugor i skyttegravarna, ändå längtar de flesta av dem efter att få åldern inne för att kunna ta värvning. Med undantag av Gaunt, han vill studera vidare, men de flesta andra, med Ellwood i spetsen. De leker krigslekar och låtsas skjuta tyskar. För Gaunt är detta tveeggat, han har släkt på andra sidan linjen, han riskerar att behöva döda sina kusiner om han tar värvning.

Ändå blir Gaunt den första av dem som tar värvning, pressad av sin familj som behöver visa sig patriotiska på grund av sitt tyska ursprung. Men också som en desperat flykt från den omöjliga, förbjudna och – som han tror – obesvarade kärleken till Ellwood. Ellwood blir kvar, räknar dagarna tills han kan följa efter sin – naturligtvis – i hemlighet älskade Gaunt.

Trots att homosexualitet är förbjudet och straffbart i tidens England förekommer den mer eller mindre öppet på internatskolorna och accepteras, så länge som den behandlas som ungdomsbus, som något man ska växa ifrån när man blir vuxen upp och stadgar sig. Men så är inte fallet för Ellwood och Gaunt. När de så småningom möts vid fronten får de under desperata former för första gången leva ut sin kärlek.

Den här romanen berättas växelvis ur de båda huvudpersonernas perspektiv och devis genom deras brevväxling med varandra och andra. Det är ett välgjort romanbygge som varvar krigets ohyggliga fasor med ömma och ibland heta kärleksscener. Det är fascinerade att läsa om hur krigets brutala verklighet kantas av en gentlemannamässighet som gör vissa sidor av konflikten civiliserad. Man strider vid skyttegravarna, men man behandlar civila och krigsfångar med respekt och utan grymhet. Samtidigt skickar man led efter led av unga män, ofta pojkar, rakt in i döden när de marscherar mot fiendens linje.

Det här är läsning för den som inte är allt för äckelmagad (många likdelar blir det i skyttegravarna), vill läsa om passionerad kärlek och halsstarrigt mod, och vill gråta, för det blir väldigt väldigt sorgligt. Passar gymnasiet.

Babetta

 

Författare: Nina Wähä

Katja och Lou träffas på teaterlinjen på gymnasiet. De blir snabbt oskiljaktiga. De avslutar varandras meningar, sover tillsammans, duschar och festar tillsammans. Till en början är det Katja som är "bäst" på teater och Lou dras till henne på grund av det. Men under gymnasiet ändras rollerna. Lou får filmroller. Katja misslyckas med provfilmningar. När de slutar gymnasiet har Lou fått en roll i en internationell storfilm medan Katja hankar sig fram med en halvprofessionell frigrupp och caféjobb, söker scenskolan tusen gånger utan att någonsin komma in.

Efter gymnasiet ses de så fort Lou kommer till Stockholm. Eller åtminstone när hon är i Stockholm och hör av sig till Katja, det är svårt att veta. Hon lever ju ett så hektiskt liv, Lou. Men nu har hon hört av sig och vill att Katja, som är romanens jagberättare, ska komma och tillbringa sommaren i Frankrike med henne. Katja släpper allt och kommer. Som hon alltid har gjort när Lou kallat. Inte för att hon någonsin haft så mycket att släppa, men ändå.

Berättandet är väldigt filmiskt. Wähä korsklipper den lättjefulla tillvaron i huset i Frankrike, där Lou bor med sin betydligt äldre man, en känd filmfotograf, med bilder från gymnasietiden och åren som följt därpå. Hon låter också Katja återberätta nyckelscener från Lous genombrottsfilm "Babatta" och inlemmar på så sätt Lous skådespelarpersona med den "verkliga" Lou.

I det luxuösa huset gör de inte mycket mer än ligger vid poolen, Lou träffar olika personliga tränare och de blir serverade fantastisk mat av en hushållerska. Mat som Lou petar i och Katja slukar med god aptit. Strax visar det sig att den kände filmfotografen också har aptit på ett och annat som han inte tvekar att ta för sig av. 

Ju längre romanen pågår, ju mer får läsaren känslan av att berättarperspektivet skevar och detta får sin kulmen i slutet där det kommer att kapitel med rubriken "Directors cut" som presenterar ett helt alternativt slut. Katja framstår som en allt mer opålitlig berättare. Det hon låter oss se, det hon väljer att berätta, hur mycket av det är sant? Vad är en yta hon själv vill skapa, ett perspektiv som passar henne i stunden?

Just detta, att låta berättandet i sig spela en roll, är det enda som påminner om Wähäs förra roman, Testamente. Det var en myllrande släktkrönika, en berättelse som spände över bredd i både tid och personage, med en allvetande berättare som la sig i och gjorde sig synlig. Babetta är mer av ett kammarspel, med en jagberättare som kanske lurar oss.

Den passar utmärkt på gymnasiet.