Författare: Marco Balzano
I det tysktalande Sydtyrolen, i norra Italien lever den unga kvinnan Trina när fascismen börjar ta över landet. Tyska, som är modersmålet för Trina och alla som bor i den lilla alpbyn Curson förbjuds som officiellt språk. Trina som vill bli lärarinna, måste istället lära sig Italienska. Den fascistiska regimen hotar dessutom byn genom att planera för att bygga en damm för vattenkraft som skulle översvämma hela byn.
Samtidigt pågår helt vanliga saken i den ungas Trinas liv. Vänskap, ungdomsförälskelser, span på den spännande Erich. Vi får följa hennes liv genom äktenskap och barn, genom fascismen och genom hela kriget, och genom det hela tiden allt mer påträngande dammbygget.
Det är Trinas egen röst vi möter, hon berättar genom att adressera sig till sin dotter. Och vi kommer henne så nära, och man känner så mycket med henne genom det hårda liv av strävan och umbäranden som ett liv i en fattig alpby innebär. Därtill kommer den omänskliga behandlingen de får av både fascister och nazister och dessutom alla de fasor kriget leder till.
Samtidigt är det en så klok och vacker berättelse, med så många bra formuleringar som säger oss så mycket om att vara människa. Jag tycker också att den har mycket att säga om vår egen nutid, när olika typer av extremism återigen försöker slita vårt samhälle itu. Vissa bybor söker sig mot Tyskland och mot nazismen, för att slippa undan fascismens ok. Andra flyr till Österrike för att komma undan dammbygget. Vissa, som Trinas familj, vill stanna kvar till varje pris. Byn slits isär av olika tryck utifrån.
Det är också en bok om moderskap, om relationen mellan Trina och hennes egen mor, men framförallt den enorma saknaden efter hennes egen dotter.
När jag började läsa boken insåg jag inte att Curson var en by som finns (fanns) på riktigt. Den fascinerande bilden på omslaget är inget fotomontage som jag först trodde, utan ett äkta foto. Bildgoogla Curon så får ni se.
Passar främst gymnasiet.