Ett ord för blod

 

Författare: Faysa Idle
Daniel Fridell, Teodor Lundgren

Faysa Idle växer upp samtidigt med och mitt i den gängbrottslighet som vi nu vant oss vid skördar dödsoffer varje månad. Hon är barndomsvän med några av de pojkar som senare kom att gå under namnet "Dödspatrullen" och hennes bror blir en av ledarfigurerna i det rivaliserande gänget "Shottaz".

Idle skildrar en barndom då brottslighet normaliseras - ja, till och med hyllas. När hon och hennes tjejgäng gör ett inbrott blir de kungar på Hjulstaskolan. Rakt och ärligt beskriver hon hur våldet steg för steg blir grövre och hur att ta liv allt mer blir något rimligt, både i gängen hemma i Tensta och för de som ansluter sig till IS. "Det var som att livet förlorade sitt värde under dom där åren, livet var ju ändå ingenting, vi var alla så långt från drömmen. Lika bra att satsa allt på ett kort. Att döda någon blev slentrian, ingen stor sak, det var ändå bara ett litet steg på vägen till paradiset eller livet som ghettokung".

Det är en lika förfärlig som upplysande läsning. Idle beskriver hur medias intresse för konflikterna piskar upp stämningen tillsammans med sociala medier och de rappare som interagerar i konflikten. Mördarna hyllas på olika konton och barnen i Tensta och Rinkeby ser upp till dem som om de vore hjältar. En av Idles bröder dödas och hela familjen lever under konstant hot. Så småningom dyker det upp fler grupperingar, att vara ett gäng blir en grej, fler och fler vill vara en del av det. För Idles del gör oron och dödsångesten att hon kommer längre och längre in i missbruk och till slut måste hon söka vård akut.

Vägen ut för Faysa Idle blir så småningom ordet. Hon har skrivit poesi under hela barndomen och här kan hon finna en styrka att göra sig fri. I skrivandet av Ett ord för blod har hon haft stöd av författarna Daniel Fridell och Theodor Lundgren, men det känns ändå att det är Idles egen röst vi hör. Språket är enkelt och rättframt.

Passar nian och uppåt.

Ixelles

 

Författare: Johannes Anyuru

De fina i Antwerpen kommer från Ixelles. Ruth kommer från "tjugosjuttio", området uppkallat efter postnumret, där de fattiga bor. Invandrarna, de med sämre utsikter. Redan tidigt hittar Ruth på berättelser om sig själv, berättelser som passar henne bättre än vekligheten.

Nu har Ruth kommit långt från sin uppväxts utanförskapsområde. Ett arbete som "konsult" på den mystiska "agenturen" har gett henne tillgång till märkeskläder, den dyraste cykeln, en fin adress, ett tryggt liv åt sig och sonen Em. Men det är fortfarande berättelserna som är hennes främsta tillgång, och trots att hon lämnat tjugosjuttio bakom sig rent fysiskt finns det ständigt med henne.

Tjugosjuttio, där varannan pojke heter Muhammed och därför måste få ett tillnamn. Som Mio, Ems pappa som dog knivhuggen i en gångtunnel. Som Proxymuhammed, vars fall ner för en trappa leder till att Ruth hittar en guldglänsande CD-skiva med något som låter som Mios röst på. Tjugosjuttio där Ruth och Mio var kungar över natten och taken. Tjugosjuttio, som nu ska jämnas med marken och Ruths agentur är anlitad för att styra opinionen åt rätt håll.

Ruth söker efter svar. Varför dog Mio? Varför lämnade hennes mamma pappan? Hur ska hon kunna skydda Em? Hur ska hon kunna berätta sanningen för sin son? Finns den mystiska platsen, "avdelningen för ingenting" som rösten som liknar Mios pratar om på guldskivan? Kan man rädda sig från sitt förflutna genom att fly från det?

Förutom att Anyuru har skrivit en spännande berättelse och fin skildring av en kämpande mamma med mycket i bagaget, har han också skrivit en bok som lägger sig mitt i samtiden. När sanningen är en marknad och allt fler politiker och nationer ägnar sig åt att “flood the zone with shit”, för att ingen längre ska tro på något eftersom alla ändå har sin egen privata version av sanningen, ger Ixelles mycket att tänka på. Att författaren aldrig besökt varken Ixelles eller Antwerpen är också en extra dimension till det här bygget av sanningar och osanningar, fantasier och myter.

Passar gymnasiet och så vidare.

Prinsesspojken

Författare: Åsa Alexendersson
Illustratör: Tora Carserud

Åsa Alexandersson är mer känd på skånska bibliotek i rollen som Trollmor i enmansteatern Trollmors sagor. Hon håller berättarföreställningar där hon ofta tar upp moderna problem i formen av klassiska sagor. Ibland ger hon ut sagorna som böcker på eget förlag. Prinsesspojken är hennes tredje bok.

Huvudperson i den här boken är en pojke "på den gamla goda tiden", som gärna vill klä ut sig i fina kläder och vars högsta dröm det är att bli en prinsessa. Familj och släkt är oförstående och fördömande, kallar hans drömmar för trams och skäller på honom. Till slut rymmer pojken till skogs där skogens vilda djur hjälper honom att hitta ett gycklarsällskap där han får chansen att leva ut sin sanna natur.

Formen är en illustrerad sagoberättelse och Carseruds färggranna bilder finns på varje uppslag. Den lämpar sig bäst som högläsning och som utgångspunkt för värdegrundsdiskussioner på lågstadiet. Som i alla goda sagor serveras ett lyckligt slut.

Trollmors sagor, 30 sidor.

Fjädrar

Författare: Jaqueline Woodson

Det här är den andra boken av förra årets ALMA-mottagare Jaqueline Woodson som kommit på svenska. Efter den har också bilderboken Den dag du börjar kommit ut. Båda de här böckerna kretsar kring fenomenet att börja som ny i skolan, att känna sig utanför, att inte passa in. Huvudpersonen Frannie får en ny klasskamrat, en blond och vithyad pojke i en klass, en hel skolan, full av bruna barn. Hon påminner sig hur hon började skolan efter alla andra en termin och hur utanför hon kände sig då. Dessutom tänker hon mycket på sin storebror, som är döv och upplever ett liknande utanförskap som den vita pojken, som på grund av sitt långa blonda hår börjar kallas Jesuspojken. Det finns också ett tema i boken som handlar om godhet och goda gärningar, varifrån de kommer, varför man väljer att göra dem när man lika gärna kan vara elak. Titelns "fjädrar" syftar till en dikt som handlar om hopp och det är ytterligare ett tema i boken. Var kommer hoppet ifrån, hur kommer det sig att man känner det?

Btj har klassat den här boken som tonår medan Adlibris säljer den i kategorin 9-12. Jag känner mig mer böjd att hålla med Adlibris i det här fallet. Det här är en mycket tänkvärd bok för övre delen av Hcg-spannet. Stillsam men med svindlande tankedjup för den som vill tänka stora tankar. Det är en bok i samma anda som Noras citat från SKAM: "Everyone you meet is fighting a battle you know nothing about. Be kind. Always"

Natur & Kultur, 157 sidor

Gun love

Författare: Jennifer Clement

Pearl växer upp i en bil på en parkering bredvid en trailerpark i en del av Florida som är långt ifrån allt. Hennes mamma fick henne som tonåring och lyckades hålla hela graviditeten och förlossningen hemlig för sin förmögna far, packade ner saker hon trodde hon skulle behöva och saker hon tyckte att hennes dotter hade rätt till och flydde sedan i den Mercury hon fått i sextonårspresent. Parkeringen vid trailerparken var bara tänkt som ett mellanstopp men blir permanent. Mamman jobbar som städare och Pearl går i skolan med sin bästa och enda kompis April May. Världen är inte större än trailerparken, soptippen bortom den, floden med sina alligatorer och skolan. Inne i bilen finns så mycket kärlek och förståelse mellan mamma och Pearl. Utanför bilen kan livet te sig svårförståeligt och hårt. Det är en värld av trasiga individer, folk på rymmen och på samhällets skuggsida. Vapen och droger är vardag. Men så länge det bara är mamma och Pearl är det ändå konstigt nog en bra uppväxt. Allt förändras dock när Eli kommer in i bilden och tar Pearls plats vid mammas sida.

Vi ser världen genom Pearls ögon. Skildrad på det sättet blir det här är en berättelse som är som en magisk saga, trots att den inte innehåller varken sagor eller magi, om man räknar bort de som mamman berättar för Pearl och de drömmar och de drömmer. Språket är enkelt och Pearl är saklig även i de värsta stunder, ändå känns berättandet nästan lyriskt. Pearl är en mycket fin bekantskap och man önskar henne allt gott, men vi får aldrig veta, slutet är öppet men fullt av möjligheter.

Den här boken är vuxenklassad men är berättad helt ur en barnperspektiv. Den passar mogna läsare från nian och uppåt.

Albert Bonniers förlag, 249 sidor

En ocean av kärlek

Författare: Tahereh Mafi

Shirirns inställning till skolan är att ta sig igenom den med så lite kontakt med omvärlden som möjligt. Kontakter med omvärlden skapar känslor och gör att man riskerar att såras och Shirin är bränd. Dels har hennes har hennes familj en tendens att flytta så ofta att hon alltid tvingas överge det hon lärt sig tycka om. Dels är omvärldens fördomar mot tjejer i hijab mer skoningslösa än någonsin just nu bara ett år efter 11 september 2011. Nu är det dags igen. Ny skola, nya fördomar att bemöta. Eller bara ducka. Shirin gör så gott hon kan, men ibland hamnar de i ansiktet på henne på ett sätt som gör att hon måste reagera. Detta har gjort henne till en väldigt arg person, som likt Sana i SKAM ser rasism överallt och använder anfall som bästa försvar.

På den nya skolan börjar allting lite bättre än annars. Shirins bror drar igång ett break dance-lag och de börjar träna tillsammans. Men så korsas hennes vägar av Ocean. Han låter sig inte avspisas av hennes ilska och distans utan är mer trägen än någonsin Romeo under balkongen. Shirin försöker stå emot, men till slut går det inte längre.

Om det här är en Romeo- och Julia- historia så är det inte familjerna som i det här fallet vill tvinga de unga tu isär. Det är istället samhällets konventioner och high school-miljöns stränga hierarki om vem som bör date vem som är bovarna i dramat. Men det finns ändå, trots Shirins familjs fördomsfrihet, något lite grumligt hederstänkrelaterat som är störande. Det självklara i att storebrorsan vaktar på henne, det likaledes självklara i att det är ok att han har tjejer men att hon helst inte bör ha någon pojkvän, muslim eller icke. Det finns där och det skaver. Men med det sagt är det uppfriskande med en ungdomsbok med en hijabi i huvudroll, det är vad jag vet den första på svenska sen Ser mitt huvud tjockt ut i den här.

En roman och kärlek, fördomar och dans som passar från högstadiet och uppåt.

B. Wahlström, 301 sidor.

Neverworld

Författare: Marisha Pessl

Det här är Pessls tredje roman efter upphaussade debuten med Fördjupade studier i katastroffysik och hennes första bok för unga vuxna. Den handlar om Beatrice som precis gått ut sitt första år på collage i "likgiltig tystnad". Hennes liv är fortfarande stumt efter katastrofen i slutet av sista året på high school. Då hennes pojkvän Jim försvann och sedan hittades död. Polisen påstod självmord och la ner fallet, men Beatrice har aldrig kunnat tro på den förklaringen. Nu hör Whitley av sig, hennes bästis från high school som hon inte hört av eller träffat på ett år och säger att det gamla gänget ska träffas i hennes föräldrars strandhus för att fira hennes födelsedag. De saknar henne, de vill att hon ska komma. Själv vet hon nog inte vad hon vill, men hon tror att de alla vet mer om Jims död än de berättat hittills och själv måst hon äntligen få veta vad som hände för att få ro och komma vidare, så hon åker.

Allt går fel tämligen omgående. Efter en blöt festkväll på väg hem krockar bilen med en bärgningsbil. Men istället för att genast vandra vidare till de sälla jaktmarkerna fastnar de fem ungdomarna i Neverworld, ett slags mellanland mellan liv och död där de i oändlighet upplever samma dag som olyckan inträffade om och om igen i en slags vaka. Detta kommer att hålla på tills de, under vakans sista minuter, genomför en omröstning som slutar enhälligt, då de utser en av dem som inte ska dö. En får återvända till livet, de andra vandra vidare till döden.

Ingen vill så klart dö. Och i brist på enhälligt beslut utforskar ungdomarna allt man kan göra när man är halvdöd eller odödlig och får göra om samma dag hur många gånger som helst. Allt från supa, knarka, leva rövare på lyxyatcher, att lära sig allt om gruppdynamik och övertalningsmodeller till att trösta en cancersjuk kvinna. Men till slut inser de att de måst närma sig pudelns kärna: de måste ta reda på vad som hände med Jim.

Passar gymnasiet och uppåt.

Modernista, 272 sidor.

F som i sämst

 Författare: Cilla Jackert

Jonna är sämst i skolan, sämst på att ha kompisar och sämst i familjen. Läraren säger att om hon inte visar vad hon kan, om hon inte försöker bara lite, så kan han inte sätta betyg på henne och då får hon gå om sexan. Panik utbryter i familjen. Föräldrarna, som verkar ha blivit helt fartblinda av hur oerhört lyckad och framgångsrik deras äldsta dotter Miriam är, bestämmer att de två systrarna ska plugga ihop, vilket ingen av dem vill och kanske är det det som får Miriams bägare att rinna över. Eller så är det att Jonna på en nattlig promenad råkar klippa av Miriams långa vackra fläta. Men något är det som gör att Miriams inte längre orkar. Inte längre vill vara den som är bäst i skolan, snällast hemma, bäst på att spela gitarr. Hon lägger sig och vägrar gå upp. Vad händer nu? När Jonna inte längre är sämre än sämst i familjen? Går det att reparera denna minst sagt dysfunktionella familj? En dagbok på vift och en moster som är nykter narkoman spelar också avgörande roller i det här familjedramat. Författare har sagt att hon ville skriva en bok om ett barn "som man inte kan skryta om på Facebook". Det är en annorlunda berättelse med en drastisk och ganska rolig antihjältinna i huvudrollen. Passar femman-sexan.

Rabén & Sjögren

Ut på det djupa

Författare: Ulrika Lidbo

Lidbo kommer här med sin fjärde roman för ungdomar efter debuten med Decembergatans hungriga hundar 2009. Liksom oftast när det gäller Lidbo handlar det om människor på kant med samhället och med tunga bagage. Huvudpersonen Lina är yngst av två systrar. Lina är snäll och skötsam, storasyster Sanna vild och utåtagerande. Ofta är det bara Sanna som syns och märks, hon som försvinner, körs hem av polisen, måste in på behandlignshem. Mamma, som flyttat ihop med en ny man och ska ha ett nytt barn, verkar inte ha energi över att se även Lina, som trots att hon är lugn bär på samma psykiska -och fysiska- bagage som Sanna. Nu är det sommaren efter nian. Från vad som känns som ingenstans har Linas bästis dumpat henne. Så dyker Jessica upp, nyinflyttad från Stockholm och modellsnygg. De verkar finna varandra och framtiden känns lite ljusare. Lina har i hemlighet sökt en danslinje på gymnasiet och drömmer om att komma in men har ingen att dela sina drömmar och planer med. Jessica verkar inte tycka att dansgymnasium är någon bra idé.

Plötsligt finner sig Lina göra saker som hon lovat sig själv att aldrig, bara för att ha lite kul och att passa in. Hon vet inte riktigt längre vem hon är, hon är ute på det djupa och var finns kompisar, mamma och Sanna då?

Barnen i boken känns betydligt yngre än sina 16 år, därför tycker jag att den passar från femman-sjuan, om man står ut med lite festande/supande.

Alfabeta, 232 sidor.

Draugen

Författare: Åsa Larsson, Ingela Korsell
Illustratör: Henrik Jonsson

Den tionde Pax-boken är svart, både i snittet och i handlingen. Dels börjar det mörkt: Viggo och Alrik har fått besked om att de måste lämna Mariefred. Dessutom ska de säras på. Och svarthäxan har kommit kodnyckeln som är målad i bibliotekets tak genom att låta Maran rida Estrid, nu kan hon väcka den uråldriga ondska som vilar fängslad under biblioteket. Dessutom, fick vi reda på i slutet av förra boken, jobbar inte svarthäxan ensam, vem är den mystiska mannen i väldigt välputsade skor som verkar styra över henne?

Men dessutom slutar boken också väldigt mörkt. Det som hela tiden skiljt ut Pax-böckerna från andra böcker för motsvarande åldersgrupp är att folk verkligen dör i de här böckerna. Jag har skrivit om det tidigare i mitt boktips på Näcken. Men då påstod jag att inga huvudpersoner dör, vilket inte längre stämmer. I sista boken gör författarna en Game of Thrones, det vill säga bryter mot alla konventioner och tar livet av en huvudperson (och ja, jag erkänner, jag förlåter dem inte!). Det goda segrar till slut och de bjuder på en stråle av ljus och hopp innan vi stänger pärmarna om Pax för sista gången, men jag gör det med en bitter smak i munnen.

Bonnier Carlsen, 250 sidor.

Som sparv som örn

Författare: Per Nilsson

Be tänker att hen är som en sparv i en flock av likadana sparvar, grå och ständigt tillsammans. Enneka däremot är som en örn tycker Be, cirklar högt där uppe, går sin egen väg, bryr sig inte om de andra och är lika farlig som en rovfågel. Be har börjat högstadiet och blivit nästan fixerad vid Enneka, som Be sett några gånger i skolan. Be får höra att hon är livsfarlig, slår ner folk, får utbrott. Men Be dras till Enneka ändå och de blir så småningom vänner.

När vi kommer in i berättelsen är det kvällen innan julafton och Be tänker tillbaka på höstterminen. Vad som hände och vad som gick fel och undrar varför Enneka nu helt plötsligt är försvunnen, vad som har hänt. Be är rädd och orolig och riktar sig direkt till Enneka i duform i berättelsen.

Den här berättelsen har en hel del gemensamt i temat med Två av oss som kom tidigare i år, men är mer lättläst. Passar högstadiet.

Alfabeta, 127 sidor

Två av oss

Författare: Oscar Danielsson

Den här boken och jag kommer på kant redan i första kapitlet där huvudpersonen, Jonas sitter i sitt kök i Stockholm och dricker mellanmjölk. Året är 1982. Ingen drack mellanmjölk då. Men även om den typen av onödigt slarv kan göra mig tokig så fortsätter jag läsa och det gör jag rätt i, för snabbt vinner berättelsen över mig på sin sida igen.

Jonas, som är jagberättare, har precis börjat sjuan i en innerstadsskola i Stockholm. Det är samma klass sen i ettan, det var det vanliga på 70-80-talen, och det mesta är sig likt sen förra året. Det vill säga tills just den här morgonen (efter den overkliga mellanmjölken), då Joni kliver in i Jonas klassrum. Med The Smiths-spretigt hår och svart smink dimper hon ner på platsen bredvid Jonas och Jonas känner genast att hon är något speciellt, att de två hör ihop. Själv är han inte det – något speciellt – tycker han själv i alla fall. Han har kompisar men inga bästisar, han är urkass i skolan men duktig på att dansa, han gillar tjejer men är rädd för Nathalie, klassens mobbare och elaka häxa. Men det visar sig genom berättelsen att Jonas också, trots att han duckar konflikter och råder Joni att bara ta all skit från Nathalie hellre än att ge igen, att han innerst inne är en stark själ, en som vågar vara trogen och en som går sin egen väg.

Det här är en urban saga med en elak häxa, en prinsessa och en liten fiffig modig som vinner på slutet. En finstämd berättelse om åttiotalsmusik (som till exempel titelns X Modelsspår), utanförskap och klass, vänskap och kärlek och det däremellan. Den passar högstadiet och jag hoppas verkligen att det inte blir ett hinder för den här boken att huvudpersonerna går i sjuan och jag undrar också lite varför man har gjort det valet. De hade lika gärna kunnat gå i nian.

Oscar Danielsson är musiker och har tidigare skrivit musik för barn. Detta är hans första barn- och ungdomsbok.

Rabén & Sjögren, 340 sidor

Inuti huvudet är jag kul

Författare: Lisa Bjärbo

Liv och hennes pappa har flyttat från en våning i Stockholms innerstad till ett ruckel på landet utanför Ingelstad, utanför Växjö. Detta eftersom pappan har drömt om att flytta tillbaka till dit där han själv växte upp.

För Liv innebär detta en  total omställning till en massa nya och okända saker. Från att ha kunnat varenda kvarter utantill, känna igen alla som jobbar på i kassan på Coop runt hörnet och vetat vilka tanter som rastar sina hundar i parken på morgonen vet hon plötsligt ingenting om sin omgivning. Hon konstaterar att det framstår extremt tydligt att hon inte är jättebra på att hantera det.

Om det varit jobbigt för henne att börja gymnasiet i Stockholm så är det ingenting i jämförelse med att börja gymnasiet i Växjö. Själv tycker hon att det är som att flyta omkring på ett slipprigt isflak på ett öppet jävla hav. Hon oroar sig för hon överhuvudtaget ska våga säga hej till sina nya klasskompisar.

Hennes farhågor besannas med råge och för att ens kunna andas låser hon in sig på toaletten varje rast. När någon tilltalar henne mumlar hon fram ett svar samtidigt som hennes ansiktsfärg går från likblek till tomatröd.

Så fortsätter det och så kunde det fortsatt om det inte var för att Liv varje morgon delar buss med jämnåriga Alia och Gunnar.

Lisa Bjärbos bok tar upp det angelägna ämnena panikångest och social fobi. Liv berättar med viss självironi i jagform på ett rappt, välformulerat och underhållande vis om sina tankar och upplevelser.
Boken passar elever i högstadiet och början av gymnasiet.

Raben & Sjögren. 270 s.