"Det finns tre olika grupper, man kallar det för folkgrupper." förklarar Gabriels pappa för honom. Gabriels mamma tillhör en av dem, de, långa taniga med smala näsor, tutsierna. Sen finns pygméerna, de räknas knappt menar pappan. Och så finns den största gruppen, de som har stora näsor, hutuerna. Gabriel förstår inte då vilken betydelse detta kommer att få för hans liv, även om det redan har påverkat det. Hans mamma har flytt krigets Rwanda för Burundi där hon träffade Gabriels pappa som är fransman och där han växer upp med sin syster Ana.
Det är mot fonden av den våldsamma konflikten mellan folkgrupper som Gabriel växer upp. Vi får följa hans och kompisarnas upptåg i återvändsgränden där det bor. De pallar mangos, badar i floden, firar födelsedagar. I en av mina favoritscener plankar de in i en pool på ett skolområde och badar nakna under ett våldsamt ösregn och roar sig så som bara vänner kan. Deras liv är ett barndomsalandskap som är ett reservat mellan statskupper och våld. Men så småningom kryper verkligheten sig på, våldet och hatat flyttar in på återvändsgränden och Gabriel måste fly.
Varför tutsierna och hutuerna krigar med varandra kan inte pappan förklara. "Därför att de inte har likadana näsor" skämtar han bort det hela. Och det blir aldrig begripligt för Gabriel heller. Det besinningslösa våld och hat han och hans familj, vänner och grannar får möta är kanske inte heller möjlig att begripa för någon.
Faye berättar i form av den vuxne mannens tillbakablick med levande och kärleksfulla miljöskildringar. Vi får verkligen vara där med honom. Men han värjer inte heller för de grymheter som möter familj och vänner och som Gabriel också själv tvingas bli del av. Författaren har använt sig av vissa självbiografiska inslag från sin egen uppväxt för att skildra det "förlorade paradis" som barndomens Burundi var.
Boken filmatiserades 2020. Passar gymnasiet och uppåt.
