I Älven skildrar Rosa Liksom ett skede i vår historia som är mindre känt, genom en ung flickas ögon. Det är den så kallade Nordfinska evakueringen där cirka 75% av befolkningen i norra Finland under Lapplandskriget, i andra i världskrigets sista tid, flydde från ryska styrkor över Torne älv medan naziarmén brände hus och åkrar efter sig.
Vi följer flickan när hon tillsamman med två pigor och en pojke driver sina och granngårdens kor mot älven, över den, in i Sverige och vidare. Pappan är ute i kriget och två bröder redan döda vid fronten. Mamman som är havande har flytt i förväg med Farbror. Vandringen för barnen till olika evakueringsläger och gårdar där de får tillfälligt skydd. Det är en resa kantad av svåra umbäranden: kyla, hunger, trötthet och förnedring. Och ovanpå detta den stora oron för kreaturen, för vilka en vandring av det här slaget är väldigt påfrestande. Klövar nöts ner och juver skadas. Flickan lider mer med nötboskapen än med sig själv. De unga flickorna tar hand om varandra och djuren.
Det fina med den här boken är att vi följer flickan, vars berättelse vi får i jagform, så tätt intill. Under romanens 250 sidor lever och andas jag med henne, tänker hennes tankar och känner hennes lycka och rädslor. Emellanåt njuter hon av livet i en solstrimma, en solnedgång, eller av att se korna äntligen få mat. Emellanåt river ångesten och livsledan henne. Hela tiden letar hon efter sin mamma och när hon finner henne är nog besvikelsen större än lättnaden.
För mig var läsningen ändlöst spännande, hjärtevärmande och lärorik på samma gång. Jag är så glad att Rosa Liksom skrivit denna bok som gett mig möjligheten att lära känna den här fantastiska flickan. Berättelsen är byggd på minnen berättade av Liksoms äldre släktningar. Passar gymnasiet.
