Queenie

Författare: Candice Carty-Williams

Översättning: Klara Lindell

25-åriga Queenie bor i London och jobbar på en dagstidning, ett jobb hon ansträngt sig mycket för att få efter att ha varit den första i sin släkt att plugga på universitet. Queenie har precis blivit dumpad och försöker förutom hjärtesorgen och jobbtillvaron på daglig basis även hantera psykisk ohälsa, trauman från barndomen, vardagsrasism och sexism. För att stå ut med att hon och hennes kille har tagit en paus börjar hon dejta. Ett problem är dock att de killar hon träffar inte är särskilt schyssta mot henne. Queenie blir utsatt för en hel del exotifiering, många killar försöker tänja hennes gränser och en del händelser hon är med om är våldsamma. Queenies självkänsla är i botten och killarna hon träffar är inte alltid sena med att utnyttja det.

Romanen liknar Bridget Jones dagbok menar många, och jag kunde inte låta bli att dra paralleller under läsningen heller. Historierna har sina likheter men i Carty-Williams roman finns nog ändå en hel del mer svåra ämnen, mycket samtidshumor och politiska diskussioner är närvarande på ett annat sätt.

Jag gillade hur som helst hur boken tog mig med storm och genom de flesta känsloyttringar – skrattade, grät och kände mig ibland rätt arg under de tre dagar jag slukade boken. Jag tror att många i samma generation som Queenie kan känna igen sig i mycket som hon är med om, men även att folk i helt andra åldrar kan tycka om boken. Romanen sållar sig också till den skara böcker som skildrar unga kvinnors vänskap på ett fint men trovärdigt sätt. Konflikter och hårda ord får ta plats kvinnor emellan, samtidigt som det också finns mycket kärlek och uppbackning. Jag älskade boken och tror den kan vara viktig läsning för många, av helt olika anledningar. Passar från de senare åren på gymnasiet och uppåt.

Albert Bonniers förlag, 399 s.

Slutet

Författare: Mats Strandberg

Äntligen gör Strandberg ungdomsbokscomeback efter succén med Cirkeltrilogin. Nu med en dystopi i nutid, en bok som av förklarliga skäl aldrig kommer att få någon uppföljare.

I prologen möter vi Simon samma dag som beskedet kommer: en kompet är på väg mot jorden och kommer att förinta allt om knappt fyra månader. Det är sent på vårterminen, det blir ett sista  långt sommarlov. Sen, 16 september, är allt slut.

Att slutet är inte bara nära utan helt oomtvistligt och exakt utsatt med klockslag och allt ställer allt på sin spets. Allt det där vi gör för att det ska bli bra sen, för att lyckas med något i framtiden, för att få lön som kan räcka till en semesterresa, allt det är nu fullständigt meningslöst. Vem vill jobba med soptömning de sista månaderna av sitt liv? Hur lönt är det att utreda brott? Vem vill arbeta på en anstalt? Och vad gör man med fångarna som sitter där?

Simon och hans vänner super (mest hembränt och maskrosvin, något annat finns snart inte att tillgå), ligger utan skydd, festar nätterna igenom, knarkar. Och allt det kunde nog ha varit gott och väl för honom om det inte hade varit för att Tilda gör slut. Hon vill göra mer, leva fullt ut på alla fronter, dessa sista månader. Tilda är en av de där duktiga flickorna som satsat extremt mycket på sin framtid. Mycket framgångsrik simmare med oändliga timmar i simhall bakom sig och duktig i skolan. Nu vill hon inte längre veta av Hampus och för honom verkar det som att han ska få leva sina sista månader i livet med krossat hjärta.

Historiens andra berättare är Lucinda, Tildas barndomsbästis. Lucinda har dödlig cancer, för henne var tiden utmätt redan innan kometen. Nu blir allt lite bättre för henne eftersom hon kan sluta medicinera och mår lite bättre. Lucinda berättar sin historia i appen TellUs, ett projekt som är ett försök att samla och bevara berättelser från Jorden.

När Tilda plötsligt försvinner flätas Simons och Tildas berättelser samman. Det som från början enbart var en undergångsberättelse blir en kriminalgåta samtidigt som det är en historia om mänskliga drivkrafter, om etik och moral, om familjen och relationer och om kärlek.

Vad skulle du själv göra dina sista månader på jorden? Om det inte fanns några påföljder? Och heller inget hopp? Falla för en kometförnekarideologi? Eller gå med i en religiös sekt som lovar ett liv på andra sidan? Fortsätta jobba som läkare/lärare/politiker? Fortsätta att sköta om dina krukväxter? Strandberg serverar så klart inga svar, men en uppsjö av intressanta frågor.

Rabén & Sjögren, 512 sidor.

Inuti huvudet är jag kul

Författare: Lisa Bjärbo

Liv och hennes pappa har flyttat från en våning i Stockholms innerstad till ett ruckel på landet utanför Ingelstad, utanför Växjö. Detta eftersom pappan har drömt om att flytta tillbaka till dit där han själv växte upp.

För Liv innebär detta en  total omställning till en massa nya och okända saker. Från att ha kunnat varenda kvarter utantill, känna igen alla som jobbar på i kassan på Coop runt hörnet och vetat vilka tanter som rastar sina hundar i parken på morgonen vet hon plötsligt ingenting om sin omgivning. Hon konstaterar att det framstår extremt tydligt att hon inte är jättebra på att hantera det.

Om det varit jobbigt för henne att börja gymnasiet i Stockholm så är det ingenting i jämförelse med att börja gymnasiet i Växjö. Själv tycker hon att det är som att flyta omkring på ett slipprigt isflak på ett öppet jävla hav. Hon oroar sig för hon överhuvudtaget ska våga säga hej till sina nya klasskompisar.

Hennes farhågor besannas med råge och för att ens kunna andas låser hon in sig på toaletten varje rast. När någon tilltalar henne mumlar hon fram ett svar samtidigt som hennes ansiktsfärg går från likblek till tomatröd.

Så fortsätter det och så kunde det fortsatt om det inte var för att Liv varje morgon delar buss med jämnåriga Alia och Gunnar.

Lisa Bjärbos bok tar upp det angelägna ämnena panikångest och social fobi. Liv berättar med viss självironi i jagform på ett rappt, välformulerat och underhållande vis om sina tankar och upplevelser.
Boken passar elever i högstadiet och början av gymnasiet.

Raben & Sjögren. 270 s.