En rasande civilisationskritisk dystopi i närtid, är vad Jens Liljestrand serverar oss i sin nya roman. Den börjar någonstans i Dalarna, där en familj blivit kvar lite för länge trots larm om bränder, och tar oss sedan via flyktningläger, plundringar, en halv skilsmässa, en lyxlya i Stockholm city, en utflippad segelsemester och nästan hela vägen till paradisstränderna i Thailand. För hur illa det än går, även om allt tar slut, fortsätter det som vanligt. Pandemin är över, vi fortsätter som vanligt. Klimatförändringarna kommer med eld och översvämningar, vi fortsätter som vanligt.
Det är en berättelse med flera röster, berättad på ett sätt som håller spänningen uppe från första till sista sidan. Liljestrand är en skarp iakttagare av samtiden, han sätter fingret precis på våra ynkligaste, mest egoistiska och löjligaste punkter. Ingen av hans protagonister är alltigenom sympatisk, tvärt om. De är inte ens antihjältar, de är bara människor som kämpar på med sitt lilla liv och vill ha det bra under sin stund på jorden. Då kan höga ideal behöva rundas både en och två gånger.
Det enda riktigt trösterika med den här berättelsen är att författaren låter barnen var de som till slut reder situationen. Flickscouterna kliver in som Deus ex machina när polisen gett upp och hemvärnet fått på käften. Och det är dottern i den splittrade familjen som behåller sansen och till slut återförenar sin familj med hjälp av andra barn och en herrelös hund.
Passar gymnasiet.
