Författare: Candice Carty-Williams
Översättning: Klara Lindell
25-åriga Queenie bor i London och jobbar på en
dagstidning, ett jobb hon ansträngt sig mycket för att få efter att ha varit
den första i sin släkt att plugga på universitet. Queenie har precis blivit
dumpad och försöker förutom hjärtesorgen och jobbtillvaron på daglig basis även
hantera psykisk ohälsa, trauman från barndomen, vardagsrasism och sexism. För
att stå ut med att hon och hennes kille har tagit en paus börjar hon dejta. Ett
problem är dock att de killar hon träffar inte är särskilt schyssta mot henne.
Queenie blir utsatt för en hel del exotifiering, många killar försöker tänja
hennes gränser och en del händelser hon är med om är våldsamma. Queenies
självkänsla är i botten och killarna hon träffar är inte alltid sena med att
utnyttja det.
Romanen liknar Bridget Jones dagbok menar många, och
jag kunde inte låta bli att dra paralleller under läsningen heller. Historierna
har sina likheter men i Carty-Williams roman finns nog ändå en hel del mer
svåra ämnen, mycket samtidshumor och politiska diskussioner är närvarande på
ett annat sätt.
Jag gillade hur som helst hur boken tog mig med storm
och genom de flesta känsloyttringar – skrattade, grät och kände mig ibland rätt
arg under de tre dagar jag slukade boken. Jag tror att många i samma generation
som Queenie kan känna igen sig i mycket som hon är med om, men även att folk i
helt andra åldrar kan tycka om boken. Romanen sållar sig också till den skara
böcker som skildrar unga kvinnors vänskap på ett fint men trovärdigt sätt.
Konflikter och hårda ord får ta plats kvinnor emellan, samtidigt som det också
finns mycket kärlek och uppbackning. Jag älskade boken och tror den kan vara
viktig läsning för många, av helt olika anledningar. Passar från de senare åren
på gymnasiet och uppåt.
Albert Bonniers förlag, 399 s.
