Flickan som är så ful, vanställd, att ingen någonsin vill adoptera henne bor på ett sånt där barnhem som Jonna bor på i Nilssons Apstjärnan eller barnen i Wessnerts Spindelbarnen och Cecilia Lidbecks Barnhemmet. Ett riktigt barnboksbarnhem, med andra ord. Där barnen får slita hårt och föreståndarinnan är en mara som vill framstå som god och självuppoffrande utåt men som styr sina skyddslingar med mer eller mindre sadistiska metoder.
En dag är hon ute och promenerar. Hon älskar naturen. Längst ut på klippan som stupar mot havet ser hon en man, redo att kasta sig mot en säker död. Hon vill hindra honom men klarar det inte själv, rusar istället hem och polis tillkallas. Senare på dagen blir hon inkallad till föreståndarinnan. Ingen man har funnits, varken på klippan eller bland vågorna nedanför och hon får utstå spott och spe för att ha ljugit.
Men så visar det sig att mannen hon räddade är en berömd, rik och omsusad skådespelare och han dyker upp på barnhemmet för att tacka och bjuda på tårta. Han, som är rik, framgångsrik och vacker, ser en inre skönhet hos flickan, som snart får komma och bo hos honom. "Jag trodde inte att något kunde vara värre än barnhemmet. Jag hade fel" berättar flickan.
Det här är en väldigt ovanlig Petter Lidbeck-bok, eftersom den inte är det minsta rolig. Den är mörk och sorglig, målar upp dystra miljöer och elaka personer. Det finns så klart hopp, och slutet blir gott, men vägen dit är ganska besvärlig.
Att Berättelsen är inspirerad av Daphne du Mauriers skräckklassiker Rebecca (förlagan till Hitchcockfilmen med samma namn) kanske inte har så stor betydelse för den tänkta läsekretsen.
Rabén & Sjögren, 126 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar