I den lite knäppa genren "sick litt", som börjat blomstra i kölvattnet av succén med John Greens Förr eller senare exploderar jag, kommer här ett nytt tillskott av debutanten Nicola Yoon som enligt omskaget gick direkt till toppen av New York Times bestsellerlista.
Den handlar om Madeline Whittier som lider av en extremt ovanlig sjukdom, SCID, svårartad imunbrist, vilket innebär att hon lever helt isolerad från världen i sitt komplett desinficerade vita hem under ständigt uppsikt av en sköterska. "Du kanske har hört talas om 'barnet i bubblan'? Det är jag"
Hon är, med tanke på sina omständigheter, ändå extremt nöjd och lycklig med livet. Hon läser en massa, har hemundervisning via internet, spelar kreativa varianter av sällskapsspel för att de ska passa bara två personer, såsom samvetspictionary eller fonetiskt alfapet och har filmkvällar med sin mamma. Madelines äldre bror och pappa har dött i en bilolycka strax innan hon fick sin diagnos, så hon och hennes mamma har bara varandra. Eventuella andra släktingar: mor- eller farföräldrar, kusiner, mostrar, finns inte i deras värld.
Men Madelines och mammans tillvaro ställs på ända när en ny familj flyttar in i grannhuset. Olly och hans syster blir överskickade med en kaka men bryskt avvisade av mamman. Olly tar för givet att Madeline har utegångsförbud och försöker få kontakt med henne genom ett hejdlöst skämtande kring den oförstörbara kaka som hans mamma velat ge sina grannar. Madeline håller sig först på sin kant, men faller sedan allt mer för Olly, som är och har allt som hon inte är och har. De inleder ett mail- och chattumgänge som allt mer tar över Maddys liv (det är Ollys smeknamn som hon snart anammar). Hon berättar inget för sin mamma med kan inte hålla sin allt seende sköterska Carla utanför. Carla låter så småningom Olly komma på besök korta stunder vilket gör att deras förhållande snart utvecklas till något mer än en vänskap per korrespondens.
Så klart dröjer det inte länge innan en brytpunkt kommer. Och vad som då händer och vad det leder till ska jag inte avslöja här.
Jag tror inte helt på den här berättelsen. Det finns flera delar som är ologiska och inte heller Maddy och Olly är helt realistiska huvudpersoner vilket gör att deras kärlek inte känns så där drabbande som den borde. Ändå tror jag att den kommer att funka väl i en lite yngre målgrupp, årskurs sju och uppåt. Den är illustrerad och alla chatt-mail-avsnitt gör att den är ganska luftig och snabbläst trots tjockleken. Jag läste den som e-bok och illustrationerna funkade tyvärr inte alls på min läsare som är en Letto, vilket var ett minus.
Bonnier Carlsen, 296 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar