Författare: Kenneth Hermele
Kenneth Hermele berättar självbiografiskt om sin uppväxt i en ortodox judisk miljö där hemmet, synagogan och andra judiska familjer bildar en judisk bosättning eller shtetl mitt i Stockholm. Kriget finns ständigt närvarande i familjens minne trots att föräldrarna aldrig kom att uppleva det fysiskt. De hann från polska Suwalki respektive Berlin strax före katastrofen tillsammans med mor- och farföräldrarna.
Han växte upp under välfärdsåren på 50-talet. Folkhemmet frodades, industrialismen var på väg mot sin peak och det materiella välståndet ökade. Krigsflyktingar var välkomna att vila upp sig ett halvår, men stanna skulle de inte. Alla levde i stor oro för utvisningar, precis som de som flytt från krig i dag. Hermele konstaterar att det var svårare att bli svensk efter kriget än före. Väntan på medborgarskap tog åtta år för morfadern på 20-talet och 15 år för pappan Arthur.
Han slår knut på sig själv för att bli svensk. Han är ambitiös och pliktinriktad mot alla, men försummar enligt Perla sin familj. Hon anser att tradition och enkelt leverne är viktigare än den modernitet och strävan efter välstånd som driver Arthur. Föräldrarnas olikheter försätter Kenneth och hans bror i en sits där de måste ta en av föräldrarnas parti.
Vi får följa författarens relationer till sin föräldrar och deras önskningar. Arthur som vill föra sitt företag Hermule AB vidare till Kenneth, men som inte alls vill gå honom till mötes. Perla som vill att sonen gifter sig med en judinna och Kenneth som finner kärleken i en icke-judisk kvinna, vilket får Perla att fästa sin sorg på ett tiosidigt brev till sonen.
Det är en fin skildring av en invandrarfamiljs vedermödor i det nya landet. Boken är illustrerad med ett antal svartvita fotografier och i slutet finns förklaringar till de judiska ord och uttryck som används.
Weyler, 237 s.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar