Berättelsen om Siris och Vegas kärlekshistoria är en bultande, brännande saga om kärlek stark som pistolskott. Men samtidigt är detta en utvecklingsroman, berättelsen om Siris resa från den lagom, okomplicerade tjejen som håller sig bakom, låter någon annan fatta besluten, göra valen, vara den spännande. För det blir ju så mycket enklare så. Det är också en bok om syskonrelationer och om sorg, om förväntningar och om roller, de vi tilldelas eller väljer och bär, mer eller mindre frivilligt.
Hyltmarks nya bok hänger ytterst löst samman med den förra, Alla suger och det är ingens fel, huvudpersonerna i den befinner sig ett kort tag på samma fest som huvudpersonerna i Jag kan nästan känna solen, men i övrigt är det ganska olika böcker. Medan jag hade svårt att relatera till personerna i förra boken sugs jag genast in i Siris tankevärld och berörs av hennes våndor. Språket är ungdomligt och direkt och bidrar till att man dras in i den berg-och-dalbane-värld som livet i nionde klass kan vara. Mina associationer går ofelbart till SKAM, samma träffsäkerhet i det svindlande vindlande tonårslivet finns här som där. Det är redan bra, men om Ebba Hyltmark ska fortsätta att ge ut romaner och utvecklas i den här takten kommer det att bli helt formidabelt till slut.
Brombergs, 310 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar