Klara kommer från en trasig familj och har en mamma som är gravt alkoholiserad på det där sättet som gör henne farlig. Hon är elak och slår Klara och ser inte sin dotter som något annat än ett besvärligt hinder mellan sig själv och alkoholen. Oscar kommer från en trygg och trevlig medelklassfamilj, är lite överviktig, lite utanför och lite för nördigt intresserad av superhjältar. En kväll möts de på en fest. Båda blir taskigt behandlade av sina "kompisar" och efter en del tumult drar de från festen tillsammans. Det är oväder, åskar och spöregnar. De sneddar över idrottsplanen när Klara drar Oscar intill sig och säger att hon "vill hångla med en främling i regnet". Oscar tror knappt sin lycka, han försöker förtvivlat komma ihåg hångelinstruktionerna från KP när allt blir vitt och världen sprängs omkring dem.
Oscar och Klara har blivit träffade av blixten. De tar sig hem var för sig men snart upptäcker de att blixtnedslaget gjort någonting med dem. De har fått superkrafter. Inte några jättebra superkrafter kanske men ändå väldigt ovanliga förmågor: Oscar kan skapa och hantera eld, Klara kan få andra att känna smärta utan att röra vid dem. Vad gör man då? Har man ett ansvar att använda sina krafter till något gott? Och hur gör man rent praktiskt? Och om det går fel, om man skadar någon, eller går på fel person? Ja, det är inte så lätt att vara superhjälte, det förstår snart Oscar och Klara. De är bägge personer med ett moraliskt patos och en stark social grundsyn, men deras olika livssituationer gör att de tänker och prioriterar väldigt olika i vissa fall.
Detta är Karl Modigs debut. Berättelsen har fin vardagsigenkänning med kompisstök och föräldrar med olika nivåer av noll koll. Superhjältevinkeln känns spännande och kommer att kunna ge upphov till intressanta diskussioner men jag tycker att slutet (epilogen) vred historien ett varv för långt.
Gilla, 249 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar