"Dag ett. Det är tisdag när det händer" börjar Christine Lundgrens debutroman. Det är en vanlig lektion under sista terminen på gymnasiet. Och det som händer är att Kims ena bästis Amanda ringer och smsar mitt under lektionen. När lektionen äntligen är över och de får kontakt säger Amanda: "Det är Moa /.../ Hon är död". Och så är det. Moa, det drivande hjulet i bästistrion, har kört berusad rakt in i ett träd och dött. Moa som var ett år äldre och den spralliga, fantasifulla. Den som vågade och den som förstod Kim och hennes humor och den som Moa planerade att resa tillsammans med efter studenten. Hur ska man kunna fatta det? Hur ska man kunna gå vidare? Kim sörjer på ett hårt och aggressivt sätt som gör att hon skjuter alla ifrån sig. Mamma, pappa, Amanda, Moas bror Erik och alla andra som också sörjer och som hon hade kunnat finna stöd hos, drar hon sig undan. Dessutom är det något som stör Kim enormt: det finns inga bromsspår framför trädet bilen kraschade in i. Tänk om Moa gjorde det med flit? Ingen annan verkar vilja rota i det där, men för Kim blir det avgörande att veta och hennes metoder i letandet efter sanningen gör henne ännu mer ensam. På en nattlig utflykt till Moas grav träffar Kim Stig, en gubbe som också är där och sörjer en saknad älskad. Plötsligt hittar Kim någon hon kan prata med, någon annan som lyssnar villkorslöst och som Kim vågar lätta sina innersta tankar för.
Mitt i allt detta ska Kim ta studenten, den ljusnande framtid känns som ett hån och så dyker Stig inte upp på mottagningen som han har lovat. Vad har hänt? Ska han också ryckas ifrån henne? Och Amanda, finns det något sätt för de två forna bästisarna att gå vidare efter att deras trio kraschat? I 218 dagar får vi följa Kim som så småningom finner ett sätt att resa sig och gå vidare utan Moa.
Detta är en fin och hudnära berättelse om sönderslitande sorg. Den har också vissa inslag av Bridget Jones-artad tragikomik när Kim i sin desperation går för långt och i den drastiska jargong som Kim svänger sig med. Jag lever, tror jag passar bra från åttan och uppåt.
Rabén & Sjögren, 238 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar