måndag 28 september 2015

Mandelhjärtat

Författare: Kerstin Lundberg- Hahn
Illustratör: Maria Nilsson Thore

Mandelhjärtat är en uppföljare till Lyckokakan som kom ut för två år sedan (läs Catrins boktips på den här). Den har ett av barnlitteraturens i särklass vanligaste teman: längtan efter ett husdjur. I Oscars fall är det nog inte vilket husdjur som helst utan en hund som är målet. Boken är också ett triangeldrama mellan Oscar, Bie som Oscar blev tillsammans med i förra boken, och Hugo som är Oscars äldsta och bästa vän.

När mamma och pappa är okänsliga och skämtar bort Oscars djupt kända önskemål om en hund, bestämmer han sig för att visa dem att han är ansvarstagande och mogen nog för att ta hand om ett djur. Han ställer upp sina skor fint i hallen och köper ett koppel som han börjar promenera med i parken. Men eftersom han inte vill avslöja sina planer - längtan efter en hund är för ömtålig och skör - kan han inte prata om det med Bie och Hugo och då börjar förvecklingarna. Hans hundlösa promenader i parken bäddar dessutom för en hel del komiska situationer och det här är liksom Lyckokakan en riktigt rolig bok. Samtidigt  är den fin och inkännande i Hugos tankar och känslor och lite sorglig. Lundherg-Hahns text känns helt realistisk i en mallanstadiekilles mun och Nilsson Thores illustrationer är som vanligt suveräna.

När situationen kompliceras av att Oscars familj väntar tillökning av något annat än ett husdjur kliver mormor fram som berättelsens hjälte och Deus ex Machina och slutet blir lyckligt. Utmärkt högläsning från årskurs två och uppåt. Egen läsning funkar också fint så fort man kan klara texten.

Rabén & Sjögren 163 sidor.

2 kommentarer:

  1. Vi tycker att Mandelhjärtat fungerade utmärkt som högläsning för en sexåring. Vi skrattade gott åt alla roliga situationer som Oscar hamnade i. Och när Oscar berättade för stackars Bie att Amelia är en hund, ja då vek vi oss av skratt samtidigt som det värmde gott.
    Thomas och Livia

    SvaraRadera
  2. Tack för kommentaren! Så klart är det så. Jag har rekommenderat den även för ettor. Det är alltid lite skillnad på vad man kan läsa i en klass och vad man kan läsa för egna barn hemma, man kan våga mer och tänja gränserna mer när man känner barnen väl.

    SvaraRadera