Breven från Maresi - krönikor från Röda klostret

Författare: Maria Turtschaninoff

I tredje boken om händelserna kring det Röda klostret har vi förflyttats till en ny del av Turtschaninoffs fantasyuniversum: Rovas. Det är därifrån Maresi skickas som litet barn efter flera svåra hungerår till klostret på ön Menos. På Menos växer hon upp och får utbildning och det är hon som är berättare och krönikör i Maresi : krönikor från Röda klostret, som är den första boken som Turtschaninoff skrev om Röda klostret, men den andra i läsordningen. Dessförinnan kommer Naondel : krönikor från Röda klostret. Alla tre utspelar sig i samma värld som också Anaché: myter från Akkade (min favorit! Läs!) och Arra Legender från Lavora.

I slutet av Maresi : krönikor från Röda klostret bestämmer sig Maresi för att återvända till sitt Rovas för att starta en skola. Det är svårt för henne att lämna gemenskapen i Röda klostret, men hon tror starkt på sin sak. Hon börjar skriva brev hem till de hon lämnat efter sig redan under resan tillbaka till barndomshemmet och det är dessa brev som utgör romanen. Resan tillbaka går bra, men hemkomsten blir svårare än hon tänkt sig. Hon reste därifrån när hon var så liten, nu är hon en annan, främmande. Har svårt att passa in, klär sig annorlunda, har håret annorlunda, tänker annorlunda. Och att starta en skola är inte heller lätt. Varför skulle någon släppa i väg barnen från arbetet till att gå och lära sig läsa och räkna och annat de inte har någon nytta av? Dessutom är livet hårt i Rovas, vintrarna är kalla och vädret och skörden och övermakten nyckfulla.

Maresi famlar och går in i återvändsgränder. Men det kommer hjälp från oväntat håll. Och när faran verkligen hotar förmår hon samla sitt Rovas en gång för alla.

Det är en riktigt fin berättelse Turtschaninoff skrivit ihop som på ett bra sätt avslutar trilogin om Röda klostret. Man njuter som vanligt av att vara i Turtschaninoffs världar och i hennes språk och dela hennes romanfigurers tankar.

Förlaget, 347 sidor.

Naondel : krönikor från Röda klostret

Författare: Maria Turtschaninoff

När jag hade läst Maresi : krönikor från Röda klostret, hoppades jag mycket på en fortsättning. Det Turtschaninoff nu ger oss är istället en prequell. Det är berättelsen om uppkomsten av Röda klostret. Vi får först träffa Kabria, en ung kvinna som mot allt förnuft förälskar sig i visirens son, en uppblåst, egoistisk, ärelysten och stingslig ung man. För att imponera på honom avslöjar hon hemligheterna kring den heliga källa, Anji, som hon är satt att vakta. Iskan, som mannen heter, utnyttjar denna kunskap, missbrukar den, för att skaffa sig oinskränkt makt.

Iskan gifter sig med Kabria och gör hela hennes liv till ett helvete. Så småningom knyter han fler kvinnor till sig som han brukar för sitt nöje och sin lust. Det är Garai som kommer som slav men som är ämnad till prästinna, Orseola som är drömväverska som tas till fånga under sin flykt, krigerskan Sulani, Claràs den fula fiskarflickan och Iona som är uppfostrad för att vara ett offer. Dessa kvinnor och flickor berättar alla sin historia, hur de kom till Iskans hus i Ohaddin, hur de utnyttjats och lidit. Det är också berättelsen om hur de slutligen flyr tillsammans med tjänarinnan Estegi och blir de första systrarna i Röda klostret.

I mångt och mycket är detta en berättelse om kvinnlig vanmakt. Alla de kvinnor som Iskan äktar, fångar, köper i sin egenskap av man och makthavare är från början, i sin ursprungliga position, mäktiga. Men detta klär Iskan av dem när han stänger in dem i sitt harem och gör dem till verktyg eller leksaker. Det är inte förrän det gått mycket långt, när Iskan missbrukat sin makt så långt som det bara är möjligt och därigenom försvagats, som kvinnorna kan återerövra sina jag och sin egenmakt och fly. Flera av kvinnorna är gamla, Iskan har förött hela deras liv och allt de någonsin haft kärt. På så sätt är det en väldigt sorglig historia som bitvis är ganska smärtsam att läsa. Samtidigt är det en spännande berättelse där Turtschaninoff broderar vidare på sin fiktiva värld och gör det skickligt.

Jag rekommenderar alla som är intresserade av Turtschaninoffs författarskap att läsa Anaché: myter från Akkade som jag fortfarande tycker är hennes bästa, även om jag varmt rekommenderar böckerna om Röda klostret också.

Berghs, 361 sidor.

Maresi : krönikor från Röda klostret

Författare: Maria Turtschaninoff

Maresi : krönikor från Röda klostret är den tredje romanen av Turtschaninoff från samma fantasyvärld som Arra och Anaché. Det har visserligen inte så stor betydelse, de är helt fristående, handlar om helt olika personer och delar av denna värld och man kan läsa dem i vilken ordning som helst. Själv har jag läst Anaché och älsakde den, men har Arra kvar.

I Maresi är det klosternovisen Maresi Enresdotter som berättar historien. Hon sitter i klostrets bibliotek och skriver ner en serie händelser som tar sin början när flickan Jai kommer till klostret och slutar i brutalt våld och kaos, men också i pånyttfödelse och kunskap. Under berättelsens gång får vi lära känna livet på Röda klostret, som ligger på en avsides belägen ö. Vi får stifta bekantskap med människorna som bor där, deras levnadssätt tankar och historia. Vi får träffa klosternoviserna och klostermödrarna och följa dem i deras vardagliga bestyr. Det är väldigt fint berättat. Turtschaninoff har verkligen lyckats med att hitta en trovärdig berättarröst åt Maresi. Det är en njutning att gå på upptäcktsfärd i den värld kvinnorna i Röda klostret skapat, en feministisk utpost i en hård patriarkal värld. När boken slutar börjar ett nytt kapitel i Maresis liv. Det bara måste bli en fortsättning. Låt oss hoppas.

För goda läsare från åttan och uppåt. Gärna som högläsning på högstadiet.

Arvejord

 

Författare: Maria Turtschninoff

När Turtschaninoff för första gången vänder sig till vuxna läsare gör hon det genom att återvända från de världar långt borta dit hon tagit oss i böckerna som kretsar kring det Röda klostret och berättelsen om steppklanerna i Anaché, Här befinner vi oss i Österbotten i Finland, mitt i skogen, på ett litet hemman som vi får följa från 1600-talet till nutid. Där finns arvejorden, den som befolkats av släktled på släktled.

Vi följer människorna på Nevabacka från soldaten som röjer sitt nybygge till Anna som återvänder till gården efter sin mammas död. Nevabacka har sett generationer födas och dö, krig komma och gå. Den har gått från att vara framtid och födkrok till att vara minnen, dåtid, något som man vårdar för nöje snarare än för nytta.

Hela tiden existerar människorna på Nevabacka till stor del på naturens villkor. Och de som råder i skog och mark finns aldrig långt borta. De ser till människorna i husen. Hjälper när det behövs. Hotar och hämnas när det finns skäl.

Boken sträcker sig över fyra sekel och medan tiden går och vi får se generationer komma och gå, blandar Turtschaninoff berättarstilarna. Det är prosa, brev- och dagboksform och lyrik. Det är fint gjort. Författaren låter oss vara med i skogen, lukta mossan, njuta av solnedgången över mossen, lingonen på åsen, höra de höga trädens sus och fåglarnas läten.

När jag ifrågasätter hur bra bästsäljaren När kräftorna sjunger egentligen var, säger många att de älskade den för de underbara naturskildringarna av träskmarkerna. Med tanke på hur många som verkligen verkar älska fina naturskildringar i en roman så finns det alla möjligheter för Maria Turtschaninoffs roman att bli en internationell braksuccé, för här spelar den österbottniska naturen huvudrollen. Den är konstanten vi följer medan människorna passerar förbi, också de mycket fint skildrade. Boken också sällsynt vacker med skogsgrönt omslag och inramad av Sanna Manders svartvita illustrationer.

Turtschaninoff lyckas skildra flyktigheten i ett människoliv, det tillfälliga i allt människan lägger sin hand vid, och samtidigt teckna de som befolkar naturen och skogen både ingående och med kärlek. Resultatet blir både spännande och vackert.

Passar gymnasiet.