I centrum för Jonas Hassen Khemiris Pappaklausulen står familjen. Ingen av familjemedlemmarna i romanen har namn annat än att de är sonen som är en pappa, pappan som är en farfar o.s.v.
En pappa kommer hem till Sverige för att hälsa på sin familj. Sonen har själv blivit pappa och har inte tid att ta hand om pappan som nu är farfar. Pappaklausulen måste omförhandlas. I klausulen finns en outtalad överenskommelse om att pappan får bo på sonens kontor när han en gång i halvåret återvänder till Sverige. Pappan tycker att sonen är neurotisk och ogin. Sonen tycker att pappan är självupptagen och vill inte längre vara hans bankman, hyresvärd och sekreterare då han, på väg in i en 40-års kris, tyngs av blöjpaket, dagishämtningar, krånglande barn, en olycklig syster, matinköp, kvällströtthet och konstant sömnbrist.
Perspektivet växlar mellan de olika medlemmarna i familjen. Där finns, förutom sonen och pappan, den ofrivilligt gravida systern, den heltidsarbetande sonens fru, sonens fyraåriga dotter, sonens ettårige son och farmodern som fram tills nu i alla lägen varit den som funnits till hands för dottern och sonen.
Som läsare både roas man och känner obehag i igenkänningen av familjekaoset. De ständiga bråken om hushållssysslor mellan småbarnsföräldrarna och den alltigenom groende ängsligheten hos sonen som är en pappa i att framstå som en dålig förälder.
Pappaklausulen är helt klart Khemiris mest underhållande bok hittills.
Albert Bonniers förlag, 365 s.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar