Den här boken och jag kommer på kant redan i första kapitlet där huvudpersonen, Jonas sitter i sitt kök i Stockholm och dricker mellanmjölk. Året är 1982. Ingen drack mellanmjölk då. Men även om den typen av onödigt slarv kan göra mig tokig så fortsätter jag läsa och det gör jag rätt i, för snabbt vinner berättelsen över mig på sin sida igen.
Jonas, som är jagberättare, har precis börjat sjuan i en innerstadsskola i Stockholm. Det är samma klass sen i ettan, det var det vanliga på 70-80-talen, och det mesta är sig likt sen förra året. Det vill säga tills just den här morgonen (efter den overkliga mellanmjölken), då Joni kliver in i Jonas klassrum. Med The Smiths-spretigt hår och svart smink dimper hon ner på platsen bredvid Jonas och Jonas känner genast att hon är något speciellt, att de två hör ihop. Själv är han inte det – något speciellt – tycker han själv i alla fall. Han har kompisar men inga bästisar, han är urkass i skolan men duktig på att dansa, han gillar tjejer men är rädd för Nathalie, klassens mobbare och elaka häxa. Men det visar sig genom berättelsen att Jonas också, trots att han duckar konflikter och råder Joni att bara ta all skit från Nathalie hellre än att ge igen, att han innerst inne är en stark själ, en som vågar vara trogen och en som går sin egen väg.
Det här är en urban saga med en elak häxa, en prinsessa och en liten fiffig modig som vinner på slutet. En finstämd berättelse om åttiotalsmusik (som till exempel titelns X Modelsspår), utanförskap och klass, vänskap och kärlek och det däremellan. Den passar högstadiet och jag hoppas verkligen att det inte blir ett hinder för den här boken att huvudpersonerna går i sjuan och jag undrar också lite varför man har gjort det valet. De hade lika gärna kunnat gå i nian.
Oscar Danielsson är musiker och har tidigare skrivit musik för barn. Detta är hans första barn- och ungdomsbok.
Rabén & Sjögren, 340 sidor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar