"Välkommen till den förträffliga familjen Sinclair.
Ingen är kriminell.
Ingen är missbrukare.
Ingen är misslyckad."
Varje sommar bor Cadence med sin familj, sina mostrars familjer och sina morföräldrar på den privatägda ön Beechwood Island utanför kusten i Massachusetts. Till ön kommer också, förutom allt det tjänstefolk som ser till att familjen Sinclair har vad de behöver på sin sommarö, Gat, han är systerson till Cadences ena mosters nya man. Gat, Cadence och kusinerna Jonny och Mirren blir ett gäng, Lögnarna, de håller ihop mot en vuxenvärld som de har svårt att acceptera och mellan Gat och Cadence växer är stark kärlek fram.
Den femtonde sommaren, sommaren året då Cadence ska fylla femton år, händer en olycka. Cadence har minnesbortfall och vet inte vad som har hänt. Den sextonde sommaren reser hon runt i Europa med sina pappa och kommer inte med till ön. Men den sjuttonde sommaren återvänder hon. Hon lider av svåra migränanfall efter olyckan och hon letar ledtrådar. Kusinerna har blivit tillsagda av de vuxna att inte berätta, att hon ska minnas i sin egen takt. Och minnena kommer tillbaka, bit för bit, tills de står helt klara i all sin förfärliga hemskhet.
Jag hade så fruktansvärt svårt att acceptera slutet på den här berättelsen att jag har måst samla mig i flera dagar för att kunna sätta mig ner och skriva om den. Hela tiden jag läste var jag fullt upp fascinerad av familjen Sinclaires förehavanden, deras desperata krumsprång för att inte låtsas om det som inte passar in i mallen: skilsmässor, misslyckade karriärer, psykisk ohälsa. Hur de spänner sina markerade käkar i breda leenden och är normala, för att de kan det, för att de måste det, och smäller iväg ännu en stenhård tennisserve och väntar på arvet.
Emelie Lockhart är absolut en författare att hålla ögonen på. Detta är snudd på ännu bättre än den nyutkomna Den ökända historien om Frankie Landau-Banks, slutet till trots.
Lavender lit, 258 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar