Det här är andra delen i trilogin om Turid, en kungadotter på vikingatiden. När boken börjar är Turid på flykt. Hon har precis sett hela sin by utplånas av varjager. Det enda hon fått med sig är sitt blå manteltyg, sin völvestav, två pärlor i en lädersnodd om halsen och trälen Unna. Byn var visserligen ett litet och fattigt kungarike, men hennes far var kung och gode med gott anseende, nu har Turid inget, hon är hemlös och skyddslös. Men inte helt, Turid är völva och nojadi, hon kan vandra i bortanvärlden och se framtiden, hon har en stolthet och är rakryggad och hon lyckas med hjälp av dessa gåvor leda sig och Unna tryggt till kungsgården i Torslunda. Målet för resan finner de efter vägen: de ska uppsöka Frode, Turids trolovade.
Under resan förändras mycket. Turid är först fylld av hat, vrede och våldsam hämndlystnad mot varjagerna. Hon bär sitt spjut och känner att hon är en krigare. Senare ändras hennes syn på krigandet och hämnandet. Hennes förhållande till Unna förändras också. Turid börjar tänka på henne som en människa och inte en ägodel, vilket trälarna under vikingatiden allmänt betraktades som. Hon ser sig själv i Unna, som också är en kungadotter som berövats sitt rike. Nu är Unna hennes enda och bästa vän och tillsammans stöttar de varandra för att klara sin långa resa.
Precis som förra delen om kungadottern Turid är detta en bok man slukar. Eftersom detta är Turids egen berättelse är språket avskalat och meningarna korta. Det är välskrivet och ger en oerhört spännande inblick i livet på vikingatiden. Turid är en ung kvinna, egentligen bara en flicka, som håller på att formas av livet och hon är i de åren då övertygelser kan komma och gå fort, men också åren då man funderar mycket kring vad man ska välja för väg i livet. Turids väg är svår och hon tänker mycket över de val hon gör och tvingas göra. Vi ska få följa henne i en del till och jag ser mycket fram emot att se var hennes resa ska sluta.
Berghs, 310 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar