Kinsella är kanske mest känd i Sverige för shopaholic-böckerna. Här kommer hon med en rolig feelgoodbok med en allvarlig bottenton.
Huvudperson och jagberättare är Audrey och berättandet sker delsvis genom transkriberade filmepisoder som Audrey gör som en del av sin terapi. Hon lider nämligen av social fobi, generaliserat ångestsyndrom (GAD) och depressiva episoder (återkommande depression). En del i symptombilden är att hon inte klarar av att se någon i ögonen utan ständigt bär mörka solglasögon. Audreys problem är utlösta av en väldigt obehaglig händelse på Audreys gamla skola. Vi får inte veta exakt vad som hände eftersom Audrey inte orkar prata om det, men det innefattade relegering av andra elever. Nu är Audrey hemma i väntan på att börja en ny skola till hösten och i väntan på tillfrisknande, något som hon själv tycker går omöjligt långsamt. I bokens inledning kastar Audreys mamma ut Audreys brors dator genom fönstret för att mamman tycker att han spelar för mycket dataspel och är rädd att han blivit spelberoende. Detta väldigt galna beteende gör ju att man som läsare känner att det kanske inte bara är Audrey som har problem i den här famljen, men att hon är den som kanaliserar problem. Efter inledningen går berättandet lite tillbaka i tiden för att skildra de händelser som ledde fram till datorutkastandet. Det ger en tydlig bild av en familj med oerhört dålig kommunikation mellan vuxna och barn, en väldigt föraktfull syn på vad barnen tycker är viktigt i livet och föräldrar som är i kris och inte förstår hur de ska bete sig för att räcka till för sina barn. Jag inser att det här låter som en konstig handling i en feelgood-roman, men det funkar faktiskt.
Själv tycker jag att det är lite synd att Kinsella inte låter allvaret i boken ta sin plats lite mer. Överlag beskriver hon föräldrarnas kommunikationskollaps väldigt roligt och pricksäkert, jag skrattar högt flera gånger. Och så tycker jag att kärlekshistorien som blommar upp väldigt hastigt mellan Audrey och hennes brors spelkompis känns som väl orealistisk och ett helt onödigt inslag i boken. Men samtidigt är det bra att det skrivs om psykisk ohälsa på ett lättillgängligt sätt. Och roliga ungdomsböcker är det ont om så detta är ett välkommet inslag.
B.Wahlström, 310 sidor.
