I Moskvarikets utkant, vid stranden av Volga, finns Utposten. Här härskar Polkan och vaktar så att ingen kommer över bron. Fast vad skulle ens kunna komma över bron? På andra sidan finns ingenting, tomma städer bara. Får man anta, för andra sidan syns inte, den är dold av den giftiga dimma som tät och grön stiger upp ur floden.
Men så en dag dyker verkligen någon upp ur dimman. En munk, eller en predikant? En kyrkans man i alla fall. Men han är döv och man får inte mycket vettigt ur honom.
Jegor, Polkans styvson, är nyfiken. Så nyfiken att han snor åt sig en gasmask och i smyg ger sig ut på bron. Vad han får se där är fasansfullt. När det sen dyker upp en grupp kosacker från Moskva som beger sig över floden, förmår han sig inte varna dem.
I Dmitrij Gluchovskijs nya dystopiska serie möter vi en mörk framtid. Marken är förgiftad, världen har krympt, maten är knapp och torftig. Vi möter också småstadens människor och konflikter, som oavsett om världens undergång närmar sig eller ej är sig ganska lika. Någon är poppis, någon annan utstött, någon förälskad, någon alkis, någon blir på smällen, någon vill vara hjälte och någon drömmer om att åka till Moskva.
Det är ingen munter läsning, men det är spännande. Vad döljer sig på andra sidan floden? Vad vill predikanten? Hur går det för kosackerna? Ska Michelle någonsin ta sig till Moskva? Utposten - första boken är vuxenklassad, men de ganska vilsna ungdomarna Jegor och Michelle utgör centrum för berättelsen och är möjligen de enda (spoiler alert) som överlever till nästa bok.
Passar härdade läsare från åttan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar