I Somerset, tidigt nittiotal, lever Iris ett annorlunda men ändå kärleksfullt liv med sin mamma i det gamla huset med den välskötta trädgården och äppellunden. Iris hemskolas, har inga andra vänner än möjligen grannen Hugo, som är stenhuggare och förmodligen kär i hennes mamma som alla andra, och katten. Men en katastrof är i antågande, det får vi reda på redan i första kapitlet: "Som de efteråt skulle lära mig på ungdomsvårdsanstalten fanns det antagligen många anledningar till att jag sensommaren 1992 bestämde mig för att bränna ner min mammas hus".
Glasgow sent nittiotal. Iris bor i kollektiv, jobbar på ett varuhus och träffar Rupert. Genom honom dras hon in i vad som ska bli bandet Själens telegraf och de två blir också passionerat förälskade. Iris försöker fjärma sig från och mörka sitt förflutna, samtidigt som hon är väldigt märkt av det.
I vart annat kapitel möter vi Iris i de tidiga tonåren, i vart annat i de sena. I bägge berättelserna blir sprickorna i det lyckliga livet, idyllen i Somerset och den berusande förälskelsen i Glasgow, allt större. Det börjar med att den okände farbrodern dyker upp vid grinden och ställer frågor. Iris mammas berättelse om deras gemensamma liv tyck plötsligt allt mer byggd på lögner. Och i ett senare liv gör Iris som sin mamma, lappar och lagar verkligheten med lögner när den inte passar. Iris berättar själv, med en alldeles egen röst kryddad med torr humor och ironi. Det är ett slags tillbakalutad blick på skeendet, hon är mån om att vi inte ska tycka synd om henne.
Amanda Svensson skriver så bra, vi förs direkt till Summersett och ser huset, känner dofterna från trädgården, hänger med Iris i Glasgow och vi hade gärna stannat kvar där ett litet tag till. En bok man inte riktig ville skulle ta slut.
Passar utmärkt på gymnasiet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar