På en flygplats så långt norrut i Sverige som det går att komma sitter Claudia och väntar på sin pojkvän Harald, som ska återvända från ett behandlingshem, när plötsligt Haralds mamma dyker upp. Det står genast klart att Claudia och hennes "svärmor" inte har det varmaste av förhållanden. Men flygplatsen är liten och det går inte att ducka, som bäst kan man gömma sig på toaletten en stund, de två kvinnorna måste tala med varandra. Eller det tycker i alla fall Haralds mamma, Claudia är inte lika övertygad om det.
Med samma nattsvarta, nästan aggressiva, humor som i Nora eller brinn Oslo brinn, skildrar Johanna Frid här mellanmänskliga relationer, psykisk ohälsa och vardagens vedermödor. Medan dagen lider mot sitt slut och natten sänker sig över den lilla flygplatsen, där alla avgångar är försenade eller inställda, får vi återblickar på Claudias och Haralds korta och stormiga förhållande och den havererade relationen mellan de två kvinnor som står honom närmst.
Frids språk är tätt och exakt. Likaså är hennes blick på världen vi lever i. Hon låter Claudias dom över den rekorderliga och självgoda 50-talistgeneration som Haralds mamma tillhör falla hårt. Men ju mer man läser ju mer börjar man fundera över perspektiv: vems och varför och vad som döljer sig under ytan (det är mycket!)
Passar från gymnasiet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar