När den här berättelsen börjar är Tabita en väldigt liten flicka i Grönland som får en lillebror. Hon blir genast hans lillmamma och vill ta hand om honom. Hon hjälper till, tröstar honom och bär honom på ryggen trots att hon bara är ett litet barn själv. Hennes mamma Abelone är hembiträde hos en dansk familj. Abelone och Tabita bor tillsammans med Abelones mamma Rosine och Tabitas storebror i en liten stuga och livet är fattigt. Vem som är pappa till Tabita och hennes syskon är oklart, men det är förmodligen inte samma.
Abelone får ta med sig barnen till sitt arbete hos det danska paret Ida och Berthel. Till en början intresserar sig fru Ida mest för bebisen, Vitus. Men så småningom blir hon allt mer intresserad av den kavata lilla flickan Tabita och för Ida, som vantrivts i Grönland och själv är ofrivilligt barnlös, är kontakten med barnen en stor källa till glädje.
Det är först Rosine, sedan i turordning Abelone, Ida och Tabita som berättar den här historien som handlar om makt, svek, skam, kolonialism och barns utsatthet. Barnen Tabita och Vitus blir adopterade av det danska paret och tvärt emot den grönländska släktens önskemål förda till Danmark. Tabita är då 5 år och Vitus fortfarande ett litet barn. Det blir en hård krock för Tablita som inte trivs i sin nya tillvaro, saknar sin mamma och Grönland. Hennes enda tröst att hon har Vitus, sin asasara, sin älskling.
Men den nya familjen bygger på en bräcklig grund. Svek och lögner kommer strax i dagen. De vuxnas agerande är hjärtskärande egoistiskt i så gott som alla led och barnen, skilda från sitt ursprung, sin kultur och sin familj, får ta orimligt många hårda stötar i detta nya liv som påtvingats dem.
"Dramatisk, spännande och skrämmande" står det på baksidan, och jag kan bara hålla med. Passar gymnasiet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar