Att läsa Roxy är som att kliva rakt in i huvudet på en intellektuell ung vuxen och sen bara hänga med. Alice Dadgostars debutroman är en sorts stream of consciousness författad i tredje person.
Det är våren 2018 och Roxy hänger med gänget, går på olika pubar och klubbar i Malmö, går på skrivarskola och försöker få ihop det med olika killar som alla är hopplösa på olika sätt. Mest Josef, som hon är kär i på riktigt men som har för många diagnoser för att de ska kunna ha ett förhållande. Roxy undviker sin mamma för att slippa höra hennes rädslor, nervositet och tjat, och kanske också slippa sin egen rädsla för att växa upp och inte kunna leva upp till allt som mamman varit. Samtidigt är saknaden djup efter det som de två hade. Roxy är slagfärdig och rolig och hon och hennes kompisar gör ständigt blixtsnabba analyser av vår samtid. Sedan slutar det plötsligt, mitt i skedet, precis som det började.
Jag sörjer att jag inte får "veta hur det går" för Roxy, samtidigt vet jag att det inte är det som är poängen med berättelsen. Den är bara ett utsnitt, livet här och nu, berättat i ett andetag och när vi blinkar har vi gått vidare och är någon annanstans i livet.
Albert Bonniers förlag, 136 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar