Pierrot har en fransk mamma och en tysk pappa och växer upp i Paris. Hans pappa dör när han är liten och när han är sex år dör även mamman. Familjen har ingen släkt utom en faster som Pierrot aldrig har träffat. De enda han har kvar i världen är grannarna, sin bästa vän Anschel och hans föräldrar. De tar hand om honom en tid men han kan inte bo kvar, själv misstänker han att det beror på att han inte är jude som de är. Istället blir han skickad till ett barnhem där han bor en tid tills hans faster plötsligt hör av sig och meddelar att han ska få komma och bo hon henne, i huset i de österrikiska alperna där hon arbetar som hushållerska. Det var inte helt självklart för herrn i huset att acceptera att ett barn kom dit och bodde, förstår han när han kommer dit. Han förstår också att rangordningen är viktig i huset, vem som står över vem i befälsordningen. Och dessutom visar det sig vara viktigt att han inte framhäver sina franska sidor. Hans faster tycker att han ska kalla sig Pieter och försöka bli "lite mera tysk och lite mindre fransk".
Mycket snart visar det sig att herrn i huset inte är någon mindre än Adolf Hitler. Och Pierrot, eller Pieter som han ganska fort identifierar sig som, är imponerad av honom. Hitler är tysk precis som hans saknade pappa och Pieter älskar uniformerna, tjusas av makten och dras med i det som hundratusentals ungdomar drogs med i, i Hitler jugent och liknande organisationer, över hela Europa på 30-talet. Pieter kommer så nära det nazistiska maktutövandets kärna som något barn kan komma och han är i sin beundran av fürern blind för de fasor han orkestrerar. Det hela är mycket obehagligt. Bit för bit förvandlas den gode, oskuldsfulle pojken Pierrot till ett monster som i blind tilltro till Hitler inte tvekar att ange sina närmsta.
Det är synnerligen intressant med en ungdomsbok som skildrar detta (för barnlitteraturen) lite annorlunda perspektiv av Europas mörka historia. Den kommer definitivt att tillföra mycket i diskussionerna när elever läser om andra världskriget. Den är tonårsklassad men kan absolut läsas från årskurs fem och hela högstadiet.
B. Wahlströms, 189 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar