Författare: Eva Susso
Klassning: Hcf
Den magsika hajtanden är en liten kapitelbok med bilder av Anna Höglund som kommit ut på Raben & Sjögren. Den handlar om Margot och hennes storasyster Moa som tillbringar sommarlovet hos Moster My och hennes sambo Kärran i Trutviken. Moster My driver bageri och Kärran kör ut leveranser. Jan-Torvald finns också där, Margot tycker inte om när han och Moa ska leka själva, hon känner sig utanför och vill att Jan-Torvald ska vara hennes bästis istället. När saker och ting blir jobbiga förlitar sig Margot på sin magiska hajtand, som hon bär i ett snöre kring halsen. Just den här dagen får Margot och Moa i uppdrag att leverara lite nybakade wienerbröd till en fest. Vägen dit är krångligare än vad de tänkt sig och det händer flera saker som ställer till det för systrarna. Då är det tur att Margot har den magiska hajtanden, det tycker till och med Moa, som inte ens trodde på att den fungerade.
Är det tänkt att bli fler böcker om Margot och Moa i Trutviken? Det känns så, för boken inleds med en karta och med teckningar på persongalleriet, på känt lassemajamanér. Dessutom känns slutet abrupt, man blir inte riktigt färdig med folket i Trutviken på den här lilla tunna boken. Ett par invändningar: Om det nu står i texten: "Min syster Moa är lång och smal. Jag som heter Margot är kort och knubbig." Varför väljer då Höglund att rita två pinnsmala töser, av vilka den kortare visseligen har lite rundare huvud? Och visst är det trevligt att Moster Mys sambo Kärran helt okommenterat är en kvinna, de pussas lite i trädgårdssoffan. Men varför måste hon vara avbildad som en snudd på nidbild av en lesbisk kvinna? Och slutligen: jag vet, eftersom jag läser mycket barnböcker, att man i Stockholm (och kanske på andra ställen?) säger "sexårs". Men det gör man inte överallt. Här säger vi "förskoleklass" eller "f-klass" och jag är osäker på om mina ettor eller f-klassare skulle förstå begreppert sexårs.
I sin senaste bok Dagbok från hönshuset skildrar Barbro Lindgren sitt och sina husdjurs liv och öden på gården Ugglan på Gotland. Där finns hönor, ankor, katter och en hund. Hönorna går in och ut ur hönshuset, ruvar ägg, blir tagna av räven och dör, försvinner och kommer tillbaka. Lindgren ger sig ut på jakt efter nya ankor eller höns, köper ögondroppar till en anka och hämtar hem rymlingar från grannens sädesmagasin. Det är många olika hönor och kycklingkullar att hålla reda på, men det gör kanske inte så mycket, man kan njuta av de olika små berättelserna ändå. Novellerna följs av Kristina Digmans helt fantastiska bilder. Inledningsvis finns en översikt över de olika husen på Ugglan. En gamal Lorangafan som jag kan inte låta bli att associera till de röda husen där Loranga och hans familj kamperar. Likheterna med Loranga slutar dock där. Eller också är det de inte gör. Kanske är det så att Lindgren nu, precis som när hon skrev om Loranga, skriver det hon själv tycker är intressant och roligt att skriva om och om företeelser i sin närhet. När hon var i trettioårsåldern hamnade hon då mitt i prick med vad småbarnsföräldrar tycker är kul att läsa med sina barn. Nu, förtio år senare, har hon skrivit en puttrig och småmysig bok som passar utmärkt för damer i samma ålder att gona sig åt. Förhoppningsvis hittar de några barnbarn eller äkta makar de kan läsa högt för. Varför Raben ger ut den här boken som en barnbok förstår jag inte. Vad är egentligen en barnbok? Är inte det en intressant fråga för en nystartad barnboksblogg?
