Sjöhästar är en görasluthistoria. Det är Nilo som berättar och det börjar med att Nasim säger att de ”kanske behöver en paus” och alla vet ju att par inte tar pauser, det är bara som man säger när man vill göra slut och inte vågar. Nilo vänder sig direkt till Nasim, i duform och berättar hur de träffades första gången för fem år sedan och om den kärlek de har haft och som de kanske inte längre har.
Det är den första roman jag läser som konsekvent använder sig av ”en” som generaliserande pronomen. För mig skapar det distans, eftersom jag är ovan och det hakar upp språket för mig. Dessutom låter Mesaros alla i romanen prata med en istället för man. Taxichaufförer, busschaffisar och så vidare och det gör det ännu svårare för mig, för folk pratar inte så. Än i alla fall. Men å andra sidan är det intressant att se det genomfört i en hel roman och om det nu är så att vårt språk är på väg i den riktningen måste någon gå i täten. Vi får väl se om det i framtiden kommer att betraktas som framsynt eller som en konstig parentes i vårt språkbruk.
Mesaros skildrar en rå verklighet med hatbrott och plötslig sjukdom. Samtidigt är det också en väldigt idealiserad värld vi möter, med karaktärer och situationer som man skulle kunnat drömma ihop. Hur kommer sjöhästarna in i bilden då? Jo, sjöhästar sjunker till botten tillsammans när de parar sig. Är det värt det, eller är det bättre att släppa taget?
Passar gymnasiet och uppåt.
Rabén & Sjögren, 164 sidor.
