Katja och Lou träffas på teaterlinjen på gymnasiet. De blir snabbt oskiljaktiga. De avslutar varandras meningar, sover tillsammans, duschar och festar tillsammans. Till en början är det Katja som är "bäst" på teater och Lou dras till henne på grund av det. Men under gymnasiet ändras rollerna. Lou får filmroller. Katja misslyckas med provfilmningar. När de slutar gymnasiet har Lou fått en roll i en internationell storfilm medan Katja hankar sig fram med en halvprofessionell frigrupp och caféjobb, söker scenskolan tusen gånger utan att någonsin komma in.
Efter gymnasiet ses de så fort Lou kommer till Stockholm. Eller åtminstone när hon är i Stockholm och hör av sig till Katja, det är svårt att veta. Hon lever ju ett så hektiskt liv, Lou. Men nu har hon hört av sig och vill att Katja, som är romanens jagberättare, ska komma och tillbringa sommaren i Frankrike med henne. Katja släpper allt och kommer. Som hon alltid har gjort när Lou kallat. Inte för att hon någonsin haft så mycket att släppa, men ändå.
Berättandet är väldigt filmiskt. Wähä korsklipper den lättjefulla tillvaron i huset i Frankrike, där Lou bor med sin betydligt äldre man, en känd filmfotograf, med bilder från gymnasietiden och åren som följt därpå. Hon låter också Katja återberätta nyckelscener från Lous genombrottsfilm "Babatta" och inlemmar på så sätt Lous skådespelarpersona med den "verkliga" Lou.
I det luxuösa huset gör de inte mycket mer än ligger vid poolen, Lou träffar olika personliga tränare och de blir serverade fantastisk mat av en hushållerska. Mat som Lou petar i och Katja slukar med god aptit. Strax visar det sig att den kände filmfotografen också har aptit på ett och annat som han inte tvekar att ta för sig av.
Ju längre romanen pågår, ju mer får läsaren känslan av att berättarperspektivet skevar och detta får sin kulmen i slutet där det kommer att kapitel med rubriken "Directors cut" som presenterar ett helt alternativt slut. Katja framstår som en allt mer opålitlig berättare. Det hon låter oss se, det hon väljer att berätta, hur mycket av det är sant? Vad är en yta hon själv vill skapa, ett perspektiv som passar henne i stunden?
Just detta, att låta berättandet i sig spela en roll, är det enda som påminner om Wähäs förra roman, Testamente. Det var en myllrande släktkrönika, en berättelse som spände över bredd i både tid och personage, med en allvetande berättare som la sig i och gjorde sig synlig. Babetta är mer av ett kammarspel, med en jagberättare som kanske lurar oss.
Den passar utmärkt på gymnasiet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar