Bernarda och hennes lillebror växer upp i Malmö på 90-talet som barn till de konstnärliga ledarna för Stadsteatern. De är övergivna barn, som spenderar långa dagar och kvällar med att allvarligt betraktar sina föräldrar som leker på teatern. Nu, som vuxen, är Bernarda själv anställd på teatern, som dekormålare. Men hon håller sig ute i verkstäderna i hamnen och aktar sig nogsamt från att besöka teaterhusen på Djäknegatan och Östra Rönneholmsvägen. Hon bor själv med sin dotter när hon börjar drömma mardrömmar. Det är det förflutna som börjar hemsöka henne.
Hemsökelsen kommer närmast i form av en poltergist, ett illasinnat spöke av Asta, den bästa kompis som Bernarda fann i en berömd skådespelerskas barn. Asta hade liksom Bernarda en lillebror och de fyra blir en kvartett som klarar sig själva under långa repetitionskvällar, under sommarmånader då föräldrarna spelar teater på Österlen och under teaterfestivaler i storstäder då föräldrarna är upptagna med att vinna priser. Bernardas och Astas vänskap är intensiv, men blir kort, eftersom Asta, hennes bror och mamma dör i en förfärlig olycka. Om det nu var en olycka? Bernarda tror sig veta att det inte var det, och när Asta nu spökar för henne tror hon att det är för att Asta vill ha hämnd.
Bäst är den här boken i skildringarna av barndomen, av de övergivna teaterbarnen, vars föräldrar är så ointresserade av att vara just föräldrar, eftersom det inte går att kombinera med att vara en Stor Konstnär. Skildringarna av Malmö, Skåne, och teatern är både drabbande och ibland roliga.
Bernardas uppväxt har en hel del gemensamt med Johanne Lykke Naderehvandis egen, som dotter till konstnärsparet Staffan Valdemar Holm och Bente Lykke Möller. Nutidsplanet och dess magiskrealisminslag känns som en täckmantel författaren drar över boken för att slippa diskussionen om vad som är "sant" och inte av barndomsskildringen. Och till viss del funkar det, hela berättelsen blir insvept i rök och blickar tillbaka från speglar som lurar oss på perspektivet. Varken Bernarda eller vi vet vad som är samt, varken i berättelsen eller i Johanne Lykke Naderehvandis barndomsberättelse.
Passar gymnasiet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar