Emanuel Kent är tillbaka i en tredje bok efter Konsten att ha sjukt låga förväntningar och Manifest för hopplösa. Nu är det dags att börja gymnasiet och Emanuel oroar sig. Det är ju nu man har chansen. Vara ett oskrivet blad, starta på nytt, Emanuel 2.0. Men hur gör man det? Och hur väljer man vem man ska vara? Emanuels guru i svåra ögonblick, syster Vanja, har flyttat hemifrån till en folkhögskola och Tore är trygg och jordad i sina gummistövlar som vanligt, han oroar sig inte alls.
Sen blir det som det brukar bli för Emanuel. Livet drar honom med sig i sin malström och det enda han kan göra är att följa med, eller vifta vilt på armarna för att avvärja katastrofer och allt som oftast gör det där viftandet saker och ting bara värre. Det som räddar honom till sist är att han är en bra människa, innerst inne, innanför alla osäkra manér och lögner som ploppar fram när han inte tänker innan han talar (vilket han sällan gör), och han är lätt att tycka om.
Jag tyckte att andra boken var lite svagare än ettan, som jag tokgillade. Att få följa Emanuel på ett ytterligare steg på livets resa i tredje boken känns riktigt bra. Det är fortfarande så roligt att man skrattar högt emellanåt och så pinsamt att man rodnar.
Bonnier Carlsen 202 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar