Thora och Hugo turas om att föra ordet i den här berättelsen om vänskap, om den trio vars sammanhållande kraft egentligen är August, den vars egen röst vi inte får höra. Berättelsen börjar i framtiden, det är tjugo år efter pandemin, får vi veta. Hugo får besök av Thoras dotter, Frances, där han nu bor i New York. Frances vill prata om Thora. Det vill inte Hugo. Något har hänt. En splittring, ett sår, något oförlåtet.
Sedan forslas vi tillbaka i tiden, till när Hugo hamnar som inneboende i Thoras familj under studietiden i Stockholm. Hugo dras till och fascineras av Thora. Thora verkar inte vilja ha något med honom att göra och det är inte förrän August, Thoras av-och-på-pojkvän och vän sedan barndomen, bjuder in Hugo i gemenskapen som de får kontakt. Så småningom blir Hugo och Thora ett par, men trots att det är fantastiskt är det aldrig enkelt. Deras förhållande färgas av det outsagda, rädsla för att inte duga, platsa, räcka till, av klass och sneda förväntningar.
Jag tänker mycket på Normala människor när jag läser. Jag vill ta tag i Hugo och Thora, ruska om dem och skrika: "Prata med varandra då!". Men de gör inte det. Det de har är liksom för mycket, rädslan för att det inte ska kunna vara prefekt får det att rämna.
Förutom en skilling av ung, hungrig vänskap och av stora, undertryckta känslor, är Trion en fin stockholmsskildring. Hur det är att vara ung i staden, att röra sig i den, spegla sig i dess miljöer, är fint berättat. Språket är enkelt men precist. Passar gymnasiet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar