Fjärilslejonet

Författare: Michael Morpurgo

En pojke rymmer från sin internatskola. Han har fruktansvärd hemlängtan och han hatar livet på skolan. Allra mest hatar han de andra killarna som retar honom. Men på väg från skolan möter han en gammal tant och hennes hund. Tanten bor i ett stort gammalt hus nära skolan. Runt huset löper en hög mur och på muren står ett lejon av sten. Tanten bjuder in pojken i huset, ger honom te och scones och så berättar hon en historia för honom.

Tanten berättar om sin man, Bertie, som är död sedan en tid tillbaka. Bertie växte upp i Afrika, på en stor farm och när han var liten hade han ett vitt lejon som husdjur. Lejonet var hans bästa vän och han blev förkrossad när hans föräldrar beslutade att sälja lejonet till en cirkus eftersom Bertie skulle skickas iväg till en internatskola. Trots att Bertie vädjade till sina föräldrar om att inte skicka bort lejonet lät de sig inte bevekas. Lejonet hamnade på cirkus och Bertie på internatskola i England. Men Bertie svär på att han inte ska glömma sitt lejon. En dag ska han ta sig till Frankrike och cirkusen och rädda sitt vita lejon.

Bertie växer upp och när kriget kommer skickas han till Frankrike där han skadas svårt och hamnar på sjukhus. Han har inte glömt sitt löfte till lejonet, men han vet inte om det ens lever längre eller hur han i så fall ska kunna hitta det. 

Fantastisk äventyrsberättelse med sagokänsla för tänkande läsare i slukaråldern.

Bobo i apskolan

Författare: Malte Persson
Illustratör: Mattias Adolfsson

Bobo i apskolan har underrubriken "en bildningsroman". Och det är det verkligen, i betydelsen om roman om bildning. Jag är osäker på om hela berättelsen är en civilisationskritisk. Eller är det bara en kritik av skolan? Eller bara en god historia? Eller kanske allihop samtidigt?

Bobo är en bonoboapa som nått den ålder då bonoboapor börjar apskolan. Bobo är jätteglad, för att lära sig nya saker är det bästa han vet. Första dagen i apskolan är det bara upprop. Men nästa dag får apungarna lära sig att räkna till ett och bokstaven A. Att räkna är svårt tycker Bobo men att lära sig bokstaven A går som en dans. Men döm om hans besvikelse när det inte blir mer nästa dag. Istället fortsätter de att traggla siffran ett och bokstaven A. Apskolan blir allt mer av en besvikelse för den vetgirige Bobo och till slut tar Bobos nyfikenhet över och han bestämmer sig för att lära sig mer på "egen fot". Bobo träffar en babian som tycker att B är den bästa bokstaven (och lätt att komma ihåg är den också eftersom den ser ut precis som en babianrumpa), en pytonorm som påstår sig vara en boaorm (och som tycker bättre om geometri) och slutligen hittar han till biblioteket. "Det ligger inuti en rutten trädstam och har dåliga öppettider, eftersom apkommunens politiker inte vill betala för det. Moderna apor läser ändå inte böcker, säger de. En ensam bibliotekarieapa med sliten päls är där för att hålla myror borta och hänga upp böckerna på tork om det regnat in."
Det här är definitivt en högläsningstips. Språket och tankegångarna är avancerade och kan behöva vuxenguidning. Samtidigt är det en fröjd för det lyssnande barnet att höra alla bokstäver och ord och få känna sig så mycket smartare än apkollektivet. De superfina Illustrationerna  berättar emellanåt en lite annan historia än texten och visar sådant som aporna håller på med medan historien berättas. Läs för förskolebarn och uppåt!

Smyga spana snoka

Författare: Pernilla Gesén
Illustratör: Jeanette Milde

Lilla Piratförlaget fortsätter sin framgångsrika utgivning av lätt-att-läsa-böcker med en ny serie, "Kompisböckerna". Den första jag har fått på mitt bord heter Smyga, spana, snoka. Det har kommit ut en till i år som heter Rakt i krysset.

"Kompisböckerna" handlar om klass 1A och i Smyga, spana... är det Maja som är huvudperson. Plotten är enkel: Maja får låna frökens klocka och när den försvinner blir hon oskyldigt anklagad för att ha försnillat den. Hon blir ledsen och springer och gömmer sig och blir hittad och räddad av en emo-högstadiekille som också haft Majas fröken i ettan och som hjälper till att ställa allt till rätta. Mildes bilder av de krumryggade tonåringarna är alldeles underbara och i synnerhet emo-killen Sebbe med ring i näsan och döskalletröja är fin. Dessutom avbildar hon på ett snyggt sätt nutida skolmiljöer. Budskapet om att det är fel att anklaga andra och att fröken också kan göra fel men att man kan ordna upp det om man pratar om det och ber om ursäkt är också fint.

Judit och tant Harriet

Författare: Charlotta Lannebo

Charlotta Lannebo har nu äntligen följt upp succén med Lilla E ger sig ut på resa (2009) med en bok som kommer att bli en lika kär högläsningsbok som den. Även här handlar det om en företagsam flicka som ger sig ut på lite egna äventyr medan de egna vuxna har annat för sig. Hjältinnan i den här boken är Judit som är på landet med pappa. Pappa håller hela tiden till i verkstan och snickrar och de kompisar som Judit brukar ha kul med är inte där i år. I total uttråkning ger hon sig ut på en liten promenad med hunden Kubben. Det slumpar sig så att hon går åt ett annat håll än det gamla vanliga och då upptäcker hon Harriets torp. Harriet är en 96 årig dam på rymmen från ålderdomshemmet, visar det sig så småningom. Hon har bestämt sig för att njuta av en sista sommar på sin barndoms torp, sedan får det vara nog. När hösten kommer ska hon lägga sig ner och dö. Hon har haft ett minst sagt rikt liv, seglat på världshaven och varit med om fler äventyr än hon hinner berätta om för Judit under deras sommar ihop.

Det blir en annorlunda sommar för Judit. Hon får lära sig saker av Harriet som hon aldrig gjort förut, som att plöja med traktor och så. Och hon får med sin uppfinningsrikedom hjälpa Harriet med en del saker som hon inte skulle klarat av själv. Men hösten närmar sig. Och Judit börjar allt mer tänka på att Harriet har bestämt sig för att lämna jordelivet, och henne. Den diskussionen är inget som varken tant Harriet eller Charlotte Lannebo värjer sig för, tvärt om talar de om det på ett rättframt, tydligt och fint sätt. Och Harriet är en allt annat än sentimental person, tvärtom, hon är lite kantig och mycket drastisk. Allt som allt är det en bok fylld av vardagliga sommaräventyr och värme.

Den ganska luftigt satta texten och de snygga bilderna av Bettina Johannson gör att duktiga läsare i ettan och tvåan och normalläsare i trean kan läsa själva. Men mest av allt rekommenderar jag den som högläsning i årskurs f-2.

Francesca

Författare: Melina Marchetta

Francesca börjar ny termin på den före detta pojkskolan St. Sebastian, en skola där jämlikhet stavas tjejtoalett och ironiska utfall belönas med kvarsittning.

Förväntningarna från Francescas håll är inte höga. Till råga på allt får hennes annars tight sammanhållande och projektledande mamma ett sammanbrott och vägrar stiga ur sängen. 

Francesca får anta ansvaret för familjen och hon har aldrig känt sig så ensam. 

Mina förväntningar på Francesca var med tanke på föregångaren Jellicoe Road skyhöga. Dessa lever den med råge upp till. Melina Marchetta skriver hela tiden med glimten i ögat och dialogerna är fenomenala. Känslorna hos karaktärerna i boken pendlar hela tiden mellan högt och lågt och man kan nästan ta på dem när man läser. I luv it. Minus att omslaget visar helt fel typ av tjej. Francesca är mycket tuffare än så. 

Nu hoppas jag att The Piper’s Son, om kompisgänget fem år senare också översätts till svenska.

Hjärta av damm

Författare: Ingelin Angerborn

På höstlovet har Bella anmält sig till en teaterkurs på Gamla Ekmanska Teatern. Det går rykten om att det spökar på teatern, men Bella är mer nervös för att spela teater med ett gäng som hon inte känner särskilt väl. Egentligen skulle bästisen Tove också gått kursen, men hon blev tvungen att resa iväg med familjen istället.

Bella upptäcker dock snabbt att Hilding från parallellklassen också är anmäld till samma kurs. Han som faktiskt är ganska söt…

Redan första dagen börjar mystiska saker hända på teatern. Vem är det som bankar på dörren till salongen? Varför lyser det uppe på vinden dit de inte får gå? Varför beter sig teaterläraren Roland så besynnerligt? Och vem är det Bella ser på plats 99 i salongen? 

De magiska inslagen finns hela tiden och allt är sammanvävt på ett skickligt sätt och får läsaren att bäva inför vad som komma skall. Hjärta av damm rekommenderas varmt till alla bokslukare som vill ha en lagom läskig bok. 

20 över 7

Författare: Ewa Christina Johansson

Luddes kusiner Mille och Hella är borta. Stengården där de bor med Luddes besynnerlige farbror har brunnit. Det enda spår efter dem är resterna av Milles telefon vid den nedbrunna ladan. Ludde vägrar tro som alla andra att de dödats i branden. 

Han ger inte upp hoppet om kusinerna och snart är han indragen i en härva av utpressning, brott och hotfulla män. Dessutom händer det mystiska saker på gårdens vind. Vem har ristat in 20 över 7 i en av plankorna och varför känner sig Ludde iakttagen där. Det verkar som att det är något eller någon som vill hjälpa Ludde att hitta kusinerna.

Parallellt med att vi får följa Luddes letande inflikas korta kursiverade kapitel med Hella och Mille. Man förstår inte var de är, om de är levande eller döda, men man förstår att tiden är knapp.

En lagom läskig slukarbok som är spännande rakt igenom. Ännu rysligare än Ewa Christina Johanssons ”Anden i glaset”.

Anden i flaskan

Författare:  Cecilia Rihs

Detta är andra boken i serien "Hemliga boken för äventyrare" om Lina Hocki som måste hjälpa sim farmor Hilda som ligger skadad på ett sjukhus i Ryssland att lösa och dokumentera ett antal läskiga uppdrag. I första boken var det en vattenhäxa som skulle undersökas och nu har turen alltså gått till en flaskande. Till sin hjälp har Lina Peppar, som är en tolva, "...en älva plus ett. Lite större, lite hårigare och mycket snällare än en vanlig älva".

Det är ett ganska lättläst äventyr med vissa roliga och oväntade inslag. Jag gillar också att man mitt i berättelsen sprängt in ett recept på hastbullar, eftersom den som äventyrar inte ska ge sig av på tom mage. Illustrationerna av Jenny Lindqvist är snygga, men ger ingen ökad läsförståelse, tvärt om kan de vara förvirrande. Som när texten pratar om en vedspis och illustrationen visar en kamin. Första boken tyckte jag var mycket spretig, den här håller ihop bättre, kanske för att karaktärerna redan är presenterade.

Råttburgare

Författare: David Williams

Alla böcker från Storbritannien med drastisk humor, elaka vuxna och oskyldiga barn marknadsförs gärna som "En ny Roald Dahl". Så även denna. Att illustratören Tony Ross' bilder är väldigt Quenitin Blakeska hjälper till att skapa det intrycket. Författaren David Williams kom för ett par år sen ut med Stinkis på svenska och det här är en bok helt i dess efterföljd. Jag skulle också gärna sätta Råttburgare i händerna på de som gillat Andy Stantons böcker om Herr Grums.

Zoe, som är bokens hjältinna, är en stackars oskyldig, troskyldig men godhjärtad och karaktärsfast djurälskare, som tvingas leva med sin absolut vedervärdiga styvmor Sheila och en far som är helt frånvarande eftersom han är nerbruten av arbetslöshet och alkoholism. Som om det inte vore nog att plågas av den genomelaka Sheila, som hänger ihop med Zoes pappa bara för att kunna köpa räkcocktailchips för hans socialbidragspengar, ansätts hon också av mobbaren Tina Trotts och allehanda otrevliga lärare. Hennes enda tröst i livet, hamstern Morotskaka, hittas död på första sidan i boken. Zoe hade övat upp hamstern att göra spektakulära konster och hennes dröm var att kunna uppträda tillsammans med den, en dröm som nu går i kras. När hon hittar en liten råttunge på sitt rum väcks hennes hopp på nytt. Råttan, som hon döper till Armitage, visar sig vara en naturbegåvning på att lära sig tricks.

Naturligtvis dyker hinder upp på Zoes väg. Den ständiga antagonisten Sheila så klart, som snabbt flankeras av hamburgerförsäljaren/råttbekämparen Burt, fröken Kort och rektorn Mr Grave som gör att hon blir avstängd från skolan, och Tina Trotts som gillar att spotta Zoe i huvudet.

Det är burleskt, drastiskt och - för den med rätt sorts humor - roligt. Det helt morbida och faktiskt fasansfulla öde som drabbar de onda Sheila och Burt, lämnas helt okommenterat i slutet som naturligtvis bjuder på revansch och happy ending för Zoe och hennes vänner.

Sätt mig i brand

Författare: Tahereh Mafi 

Jag kan inte skriva så mycket om själva boken för då förstör jag spänningen, men jag tyckte den var riktigt bra. Jag har läst de två första böckerna, och detta är slutet på bokserien.

I denna boken så minskar romantiken och dramat ökar, böckerna är mest kända för just romantiken.

Anledningen till att jag tycker att den är bra, är för att nu känns den mer verklig. Och karaktärerna har utvecklats så mycket så att de är helt andra personligheter nu. I vissa böcker så ändras inte någon och det gör inte boken spännande, för då kan man förutse vad personerna kommer göra.

Slutet känns som ett bra sätt att sluta boken och det ger hopp för personerna i boken.
Jag rekommenderar verkligen denna bokserien, så läs gärna den första boken, Rör mig inte, och den andra boken, Rädda mig inte. Boken passar för 12 år och uppåt.

Gästbloggare: Helene Bekassy, prao på Fäladsgårdens bibliotek.