Författare: Sally Rooney
Sally Rooney debuterade med Samtal med vänner och slog världen med häpnad med Normala Människor. Hennes förra roman, Vackra värld, var är du? framstår nu när jag läst Intermezzo, kanske lite som en mellanbok. Den nya boken är en roman om relationer, lika gastkramande som någonsin Normala människor.
Bröderna Peter och Ivan skiljer sig mycket åt både vad gäller sinnelag och ålder. Det de har gemensamt när boken börjar är att de sörjer, deras pappa har precis gått bort, och att de är ensamma. De famlar åt alla möjliga håll i sin sorg, men misslyckas med att nå varandra.
Peter är advokat, snygg, slängd i käften och framgångsrik bland kvinnor. Han har ett rörigt förhållande med en mycket yngre kvinna, Naomi, som han försöker att inte ta på allvar, samtidigt som han egentligen (också?) vill vara med Sylvia, sin ungdomskärlek, som gjort slut med honom efter att hon drabbats av en svår olycka.
Ivan är strax över tjugo, spelar schack på hög nivå och har autistiska drag. Han inleder ett förhållande med en många år äldre kvinna, Margaret, som han träffar på en schackturnering och de två upplever en intensiv och ren kärlek, som trots att den kompliceras av åldersskillnaden är självklar.
Berättarperspektivet växlar mellan de två bröderna. Peters avsnitt är en i det närmsta stackatortad stream of consciousness som det tar ett tag att komma in i och vänja sig vid att läsa. Ivans avsnitt är lugnt och eftertänksamt berättade. Jag gillar verkligen Rooneys sätt att de de två brödernas avsnitt helt olika ton. Trots att hon berättar utifrån, i tredje person, låter hon på så vis oss komma de bägge huvudpersonerna verkligt nära. Under romanens gång lever, älskar, andas och lider man med dem. Det är väldigt skickligt gjort och en ren läsfröjd.
Passar gymnasiet och uppåt.