Det är ett mörkt Italien år 2001 som målas upp i Silvia Avallones roman Stål. Den utspelar sig i kuststaden Piombino vars invånare dagligen ser rika turister åka till ön Elba. I Piombino härskar hopplöshet och desperation. På gårdarna mellan husen på Via Stalingrado skriker folk från balkongerna och tonåringar utan drömmar stoppar amfetamintabletter under tungan. Det är ett Italien där det är accepterat att män smackar, tar sig i skrevet och ropar glåpord efter kvinnor. De män som ännu har arbete jobbar på stålverket Lucchini, som en gång sysselsatte 20 000 och nu bara 2000.
I detta Italien växer 13-åriga Anna och Francesca upp, två flickor som bara har varandra och skoningslöst blir medvetna om den hårfina linjen mellan att vara en slampa och att vara ett glitter. De drömmer om klassresan, Anna vill bli advokat och Francesca något inom media, men frågan är om de sociala strukturerna är så cementerade att klassresan är omöjlig.
.
När Francescas pappa Enrico inte är på arbetet i stålfabriken sitter han med kikare på familjens balkong och övervakar dotterns minsta steg. När hon kommer hem efter att ha varit på stranden med sina vänner kallar han henne hora, är våldsam och slår både sin dotter och den skygga mamman Rosa som tar dottern i försvar.
Det är en mörk, hopplös och än så vacker berättelse om två flickor som brottas med patriarkala strukturer. Trots detta finns det genom hela boken en lust och en livsglädje hos de båda flickorna som inget förtryck kan slå ned. Avallone visar med sin roman en frustration över sakernas tillstånd och ett hopp om att det faktiskt finns en alternativ väg att gå.
Stål är Silvia Avallones mångfaldigt hyllade debut och sedan dess har hon skrivit Marina Bellezza. Efter Stål ser jag mycket fram emot att läsa även denna.
Stål var en otroligt läsvärd bok.
SvaraRadera