tisdag 17 november 2015

Korpringarna: Odinsbarn och Röta

Författare: Siri Pettersen

Sen jag läste första boken i Korpringrna, Odinsbarn, i somras har jag beskrivit den som "lite Game of Thrones, fast i norsk trollmiljö". Nu när jag har läst andra boken måste jag göra några tillägg till den beskrivningen, som passar på första boken, men inte helt på andra, Röta. Den norska trollmiljön finns kvar, maktspelen finns kvar, men...

Och kanske är det lika bra att ni som inte har läst Korpringarna slutar läsa här. Det kommer att bli spoilers. Och detta blir inget vanligt boktips, utan mer av en essä, en litterär diskussion som jag hoppas att ni har lust att delta i när ni läst. Men gör det först!

Det vanligaste upplägget i en fantasyroman efter Harry Potter är ett en huvudperson, vanligtvis ett barn i tonåren, upptäcker att hen har magiska förmågor och sedan går ganska stor bit av berättelsen åt för att denna huvudperson ska lära sig att hantera sina förmågor. Det hela toppas sedan med en uppgörelse mellan ont och gott. I Odinsbarn är det Hirka som är huvudperson och hjältinna. Och det som är så oerhört spännande med henne är att det är helt tvärt om. Hon kommer upp i tonåren och tvingas inse att hon inte kan famna. Hon kan inte fånga kraften och använda sig av den som alla andra i hennes värld. Och detta tvingas hon att lära sig hantera; dölja eller använda sig av. Hirka är, eller blir i alla fall ganska snabbt, föräldralös. Hon är svanslös, och när detta upptäcks av ättlingarna (ordet troll används aldrig i Pettersens böcker) blir hon en farlig avvikare, en som tros sprida rötan i Ymslanden. Hirka har känt Rime sedan barnsben. Till skillnad från Hirka är han en man av börd, arvtagare till en plats i rådet. En plats som han inte alls vill ha, han har valt att istället tjäna Siaren som skugga, en snabb och hemlig krigare som ska skydda Ymslanden och ättlingarna mot allt ont. Hirka och Rime dras oundvikligen mot varandra, deras öden slingrar tätt samman, samtidigt pågår det ett maktspel i rådet som är ättlingarnas högsta bestämmande organ. Urd, en maktgalen man, har satt krafter i rörelser som obönhörligt rubbar maktbalansen i rådet och Rime dras mot sin vilja in i maktspelet. Och med Rime Hirka. Som är fallet med alla bra fantasyromaner har Pettersen skapat en trovärdig värld, en värld man gärna vill vara i och återkomma till. När vi skiljs från Hirka i Odinsbarn är hon på väg att lämna Ymslanden för att rädda dem och Rime, för att bege sig till de sina, till människorna, odinsbarnen.

Döm om läsarens förvåning när hen kastas in i Röta och plötsligt befinner sig på en tunnelbaneperrong. Pettersen berättade på Bokmässan att en översättare hade trott att hon fått fel manuskript. För här växlar hon fantasygenre, från high fantasy till urban fantasy. Och Hirka kommer inte alls till någon medeltida-människo-fantasy-värld, utan till vår värld, till York närmre bestämt. Chocken är så klart enorm, för Hirka såväl för oss läsare. Om det var hyfsat tydligt vad och som var ont och gott i första boken är det mer osäkert nu. Det som Hirka och Rime trodde var falsarier visar sig vara något helt annat.

Tillvaron i vår värld är förvirrande och osäker och osäker för Hirka, språket är en kamp och Hirka får snabbt lära sig att inte tala om var hon kommer ifrån och undvika att nämna allt hon inte känner till. Hon blir en papperslös, en skugga som lever utanför samhället. Få saker hon hade nytta av att kunna i Ymslanden har hon nytta av här. Berättelsen växelklipps med Rime som är kvar i Ymslanden där han längtar efter Hirka och genomför den ena handlingen av manlig stordådsdumhet efter den andra. Det enda vettiga han gör i allt detta är att söka kunskap, men sedan leder kunskapen honom till felaktiga slutsatser och ännu fler vanvettiga handlingar. Hirka å sin sida måste hela tiden lyssna och anpassa sig för att överleva. De få personer hon lärt sig lita på i den nya världen slits bort från henne. Den som hon trodde var vän visar sig vara fiende och tvärt om. Hon hamnar i sällskap med "jägaren" Stefan och de flackar hit och dit över Europa, till Venedig, till Köpenhamn, Stockholm (en avgörande scen utspelar sig på Skansen), London och tillbaka till York. Ömsom jagade, ömsom på jakt.

I slutet framstår Hirka som en kristusgestalt. Hon är visserligen inte Siarens enfödde son, men nära på. Tillkommen genom den moderna teknologins manliga jungfrufödsel. Hon offrar sig för sitt folk (fast hon behöver som tur är inte dö), hon delar ut sitt blod i en utbränd kyrka likt nattvarden till de glömda och hon försvagas av blodbristen, är nedbruten för att i nästa bok återuppstå i ännu en värld. Tror jag just nu i alla fall. Men Pettersen har ju förvånat förut.

Och exakt som när jag när jag precis hade läst ut Odinsbarn funderar jag nu på om man ändå inte kunde läsa nästa del på norska för att slippa vänta på översättningen. Det enda som hindrar mig är att den kostar 199 norska pix, det är väl ändå lite väl magstarkt för en e-bok?

Fripassageraren

Författare: Christina Wahldén

Syskonen Nells och Nicks stillsamma (nåja, en stillsamhet som allt som oftast avbryts av brak och explosioner från Nicks uppfinnarverksamhet) tillvaro ställs på ända då deras far plötsligt dör. Med hjälp av med den framlidne fabrikörens butler Noggs hittar de i ett hemligt lönnfack ett brev som avslöjar att deras mamma, som de alltid trott vara död, är högst levande och befinner sig på ett kaffeplantage i närheten av Nairobi i Kenya. Nell, som också är historiens berättare, ser snabbt till att hennes befattning som reporter på tidskriften Kvinnans röst blir ändrad till utrikeskorrespondent och innan de ens hunnit få sin far i jorden ger de sig av med världens modernaste osänkbara skepp. Det blir ett långt äventyr, tvärs över tre kontinenter med båt, tåg, mekaniska hästar och luftskepp. De två ungdomarnas mamma är en gäckande skugga som för dem allt längre bort och när boken slutar är de just på väg att äntra en undervattensbåt mot Australien, så visst måste en del två vara på gång?

Wahldén som med rötterna i journalistyrket, hittills har skrivit väldigt realistiska romaner om ofta svåra dagsaktuella problem, kastar sig här ut i en helt ny genre, steam punk. Det är viktorianskt England, det är ångmaskiner, krinoliner och stiff upper lip och inget problem är mer uppskakande än att en bra kopp te i rättan tid kan ställa saker till rätta. För läsare som älskade Mördarens apa eller de som tycker om klassiska äventyr som Jorden runt på 80 dagar är det här perfekt läsning, även om den här berättelsen präglas av ironi och humor på ett helt annat sätt än den lite vemodiga Mördarens apa.

Rabén & Sjögren, 266 sidor.

torsdag 12 november 2015

Sam och plånboken

Författare: Kajsa Gordan
Illustratör: Nino Keller

Sam är på väg att hämta lillasyster på förskolan. På vägen hittar han en plånbok. Trots att han är sen och trots att det redan från början känns fel, köper Sam en glass för pengarna i plånboken. Men det blir inte bra. Lillasyster är arg när han är sen och Sam mår så dåligt. Nu är han en tjuv! Tur att pappa hjälper till att reda upp situationen.

En snabbläst bok med snygga hel- eller halvsides färgillustrationer med mycket Jan-Lööf-känsla. Boken är Hcf-klassad, men eftersom Sam ger intryck av att vara ett kanske stort barn, som till exempel får hämta lillasyster själv, kan den också funka inte bara i den första läsinlärningen utan även för elever som behöver riktigt lättläst upp i trean-fyran.

Hegas, 23 sidor.

onsdag 11 november 2015

Ficktjuvens vän

Författare: Bo R Holmberg

Ficktjuvens vän är första delen i serien Hittebarnet.

Huvudpersonen kallas Örn. Hans tre bröder tas tillfånga när de stjäl. De förs till det vita huset i staden vid älven.

Örn bestämmer sig för att befria sina bröder. I staden lär han känna ficktjuvarnas drottning Marta. Marta, som när hon ficktjuvar kallar sig Martin, tar Örn under sina vingar och han blir hennes hantlangare. Hon är snäll mot Örn och ger honom tak över huvudet.

Dessvärre är Martas brottsliga umgänge inte lika trevligt. Mannen med det blodröda ärret ifrågasätter Örns lojalitet. Även andra förföljer honom och snart befinner sig Örn i en vild jakt genom staden.

Ficktjuvens vän är spännande läsning. Kapitlen är korta och texten luftig. Den utspelar sig i en obestämd dåtid. Som läsare får man känslan av sent 1800-tal eller början av 1900-talet.

Eftersom boken är den första i en planerad serie lämnas läsaren med flera lösa trådar.

måndag 9 november 2015

Skorstensjul

Författare: Måsten Sandén
Illustratör: Lina Bodén

Stella anländer till Stockholms central mitt i natten med Mago och Issa. De har rymt från barnhemmet. Mago skriver hela tiden brev till sin pappa i Sydafrika, poste restante. Han ska komma och hämta dem alla tre. Det är vinter och kallt och inte många dagar till julafton. I centralhallen sitter Niklasson. Niklasson är en skäggig uteliggargubbe som har glömt bort vem han är, men Issa tar hans fiol och spelar så att alla blir trollbundna. Något börjar hända med Niklasson, han börjar minnas lite svagt. Då dyker Lille Haj upp. Hon är ett av skorstensbarnen. När Lille Haj ser att Issa är den som kommer att kunna hjälpa Niklasson att minnas tar hon hand om de tre rymlingarna och hjälper dem med mat och husrum.

Det är ett förtrollat, magiskt vinterstockholm som är spelplatsen för årets adventsbok från Rabén & Sjögren (läs om förra årets bok God jul lilla lök här). I 24 korta kapitel med skimrande illustrationer berättas den här nutida sagan om vänskap, att höra hemma, svek, längtan och förhoppningar. En mycket bättre adventsgåva än en leksakskalender tycker jag!

Rabén & Sjögren, 101 sidor.

söndag 8 november 2015

Kom sol

Författare: Karin Ahlin

Den här boken är Malvas egen berättelse om året då hennes mamma drabbas av en aggressiv cancer och dör. I början av boken är Malva påfallande barnslig för en nioåring. Under året som vi följer henne får hon ta mycket eget ansvar, för sig själv, sina egna känslor, för sin lillasyster. I slutet av året är all lek borta, Malva är en annan. Det är även hennes familj, en ny liten familj, utan mamma.

Boken förbryllar mig lite. Dels är det klassningen (Hcf). Dels är det omslaget som är gjort så att man omöjligt kommer att kunna sälja in den till läsare över sex år. Har tanken varit att visa att det är en ljus bok trots sitt tunga ämne? Kanske, men jag tror ändå att det är feltänk. Om man ska läsa en bok om en mamma som dör så blir det sorgligt även om boken bjuder på en del ljuspunkter. Slutligen är det tilltalet i boken. Malva är mellan nio och tio, men hennes tilltal och resonemang hade kunnat passa för ett betydligt äldre barn. Hade den varit Hcg och haft ett mindre naivistiskt omslag hade slukläsare med smak för livets mysterier och sorgligheter kunnat läsa den med behållning. Som det är nu tror jag att boken kommer att gå bäst som högläsning för nio-tioåringar om man vill ha en riktig snyftupplevelse med sina barn.

Alfabeta, 125 sidor.

torsdag 5 november 2015

Kungadottern

Författare: Elisabeth Östnäs

Kungadottern
är den första boken i "Sagan om Turid", en tänkt trilogi om vikingatidsflickan Turid. Turid, som bor på en kungsgård med sin far som är gode (en vikingatida religiös ledare), sin fostermor Ingeborg som är völva, (en kvinna med förmåga att se in i framtiden och blidka andar) och sin fosterbror Njord. Till hushållet hör också ett antal trälar. Turid är en flicka, eller ung kvinna, med planer och önskningar för livet. Hon vill lära sig skriva, hon vill resa och se saker. Men hon vet att hennes planer inte räknas, andra har  redan gjort upp planer för henne. Hon är sedan länge trolovad med den yngste sonen till en av sin fars vänner. Hennes fostermor ska lära upp henne till völva i sin efterföljd och Holme, en man med samiskt ursprung som bor i byn, lär henne vandra i andevärlden på samma sätt som hennes döda mor och hennes mor före henne kunde. Likväl trotsar hon sin fostermor, går till smeden som lär henne skriva, struntar i att arbeta med sin brudutstyrsel och tänker att hon aldrig ska gifta sig. Men så kommer vintern och den blir hård. Efter sig lämnar den en stukad kungsgård och en by som kroknat. Och Turid förstår att hon nu måste axla sitt öde.

Det är Östnäs debut som barn- och ungdomboksförfattare. I grunden är hon religionshistoriker, vilket märks eftersom berättelsen står på fast och stadig mark vad gäller historiska fakta. Hon har gjort Turid själv till berättare och skänkt henne ett avskalat språk, nästan korthugget, men som ändå på ett suggestivt sätt vaggar en rakt in i Turids värld och berättelse. Det finns en direkthet, en snabbhet och ett driv som jag verkligen gillar. Detta gör också boken relativt lättläst i sin genre. Östnäs har också skapat ett persongalleri med flerdimensionella människor. Jag tycker särskilt om porträttet av Ingeborg som är så långt ifrån schablonbilden av den elaka styvmodern som man kan komma, istället är hon en människa som är stolt, snarstucken, rationell, irrationell, otålig, god, orättvis och flera andra saker samtidigt. Så även Turid, som är en stark person, men absolut ingen orealistisk övermänniska.

Boken är tonårsklassad, jag skulle rekommendera den från årskurs fyra eller fem och för hela högstadiet. I synnerhet för historieintresserade ungdomar, men även för alla som gillar en riktigt bra historia. Genremässigt är det en historisk roman men det förekommer en del övernaturliga inslag, dock inget som inte kan förklaras av dåtidens tro och folktro. På det sättet påminner den om Pavers romaner om stenåldern och antiken, även om Kungadottern är snäppet mer realistisk. Jag tror att det är en bok som behöver lite draghjälp, lärare och skolbibliotekarier som talar bra om den, eftersom omslaget kanske mer signalerar mellanåldersbok och författaren är okänd. Kanske kan man hoppas på en pocketutgåva med ett lite vuxnare omslag tills nästa del kommer ut.

Berghs, 253 sidor.

måndag 2 november 2015

Bänkad

Författare: Annika Wernström

Det finns en lättläst bok av Helena Karlsson som kom ut på Hegas 2011 med precis samma titel som ovan. Men det här handlar inte om den, utan om en ny bok (2015) som kommit ut på Rabén & Sjögren nu i höst.

Sebastian bor i ett litet kustsamhälle i Västerbotten. Det är de sista veckorna på vårterminen i åttan. Snart är det dags att börja tänka på framtiden, gymnasievalet och vad det ska bli av en i livet. Sebastian är bra på fotboll, han tror att många tänker på honom som fotbollsspelaren Sebastian. Men i honom finns en vilja att bli eller vara något annat, mer, än bara fotbollsspelaren. Det Sebastian framförallt älskar med fotbollen är det kollektiva, lagandan, att vara en för alla och alla för en. Lagets tränare Karsten kallar det för "skärgårdsandan", att inte toppa laget, att spela tillsammans, att spela juste. Hemma har Sebastian det svårt med en auktoritär pappa och en mamma som aldrig gör något annat än att sopa bana för sin man och sin son. Han känner sig allt mindre hemma i den välordnade och fyrkantiga tillvaron i föräldrahemmet, utan dras istället till den lite udda kvinnan i grannhuset, det enda gamla och skruttiga huset på gatan med sin vildvuxna trädgård.

Saker och ting ställs på sin spets när Ethan kommer ny till laget och hans pappa Janne släpps in som hjälptränare. Janne har helt andra idéer om fotboll än Karsten. Han pratar om elitsatsning, toppar laget och favoriserar sin egen son både på träning och till matchuttagningar. Han tar helt över och Karsten förmår inte hålla på sina värderingar utan låter Janne köra över honom. Sebastian opponerar sig men blir inte lyssnad på och missförstådd. Janne svarar med att bänka honom och ta ifrån honom lagkaptenskapet. Sebastian börjar tvivla på sin plats inom fotbollen, trots att han är uttagen till distriktets elit läger och trots att han har älskat fotbollen så mycket. Och med tvivlet på fotbollen följer tvivlet på vem han är, ska vara och hur han ska hantera livet.

En bok som har flera paralleller till Dömstedts Fotbollsboken som kom i våras, men också till Bredows Släppa taget som kommit i höst. För Sebastian, liksom för Elsa i Släppa taget, behöver den inre förändringen komma fram utanpå, i en ny klädstil och en ny frisyr, för att det ska bli tydligt inte bara för den egna individen utan även för andra vem man är och vill vara. Och Sebastian får precis som Martin i Fotbollsboken brottas med en tränare som inte har samma värderingar som de laget fostrats med sedan knattenivån och tänka igenom hur viktigt fotbollen egentligen är i livet. Och båda möter kärleken i en fotbollstjej.

En bok om fotboll men nästan ännu mer en bok om att utvecklas som människa, om identitet, värderingar och vägskäl i de ömtåliga tonåren.

Rabén & Sjögren, 157 sidor.

Vad gör man inte

Författare: Maja Hjertzell

Detta är en berättelse om en familj i upplösning. Eller snarare en familj som varit i upplösning i många många år men som slutligen har exploderat. Nu återvänder tre av syskonen till sin mamma för att fira hennes födelsedag, Anders, Sanna och Karoline. Vi följer detta förtätade kammarspel som utspelar sig under loppet av en dag, mammans födelsedag, omväxlande ur de tre syskonens perspektiv. Berättandet sker till stor del i tillbakablickar. Långsamt rullas en djupt tragisk berättelse upp om en pappa som slagit, om barn som varit rädda och rotlösa och om en mamma som hukat, uthärdat och svikit. Men som till slut ställt sig upp. För vad gör man inte för dem som man älskar?

Ännu en av höstens böcker som utspelar sig i ett hett sommarsverige och där värmen, liksom i Bjärbos Djupa ro och i Öströms Skuggsommar blir en drivande faktor i berättelsen. Det är mycket välskrivet, angeläget och läsvärt.

Gilla böcker, 144 sidor.



Djupa ro

Författare: Lisa Bjärbo

Precis som Niklas Krogs Nattbuss 198 börjar den här boken på den vanligaste av platser, en buss. Ingen nattbuss, men regionbussen mellan Växjö och Ingelstad. Två vänner är tillbaka för att återförenas med grundskole- och gymnasiegänget. Men där slutat vardagligheterna tvärt, precis som i Krogs roman, fast på ett helt annat sätt. Av de fem vännerna är det en som saknas, den som aldrig lämnade uppväxthålan för att ge sig ut i världen, Jonathan. Och det är för att begrava honom de andra återvänder.

Jonathan har drunknat vid samhällets lilla badplats, Djupa Ro dit han begav sig ensam för att nattbada. När de fyra vännerna samlas är de bedövade av sorg. Det är också en bedövande het sommar, men de går ändå omvägar kring Djupa Ro. Vad skulle Jonathan där att göra? Ensam mitt i natten?

David, som är bokens berättare söker hela tiden inom sig efter svar. Han söker efter minnen av Jonathan men hittar förvånansvärt lite. Hur bra kände han honom egentligen? Och hur ska de kunna få svar på alla sina frågor nu när Jonathan redan är död?

Den femte personens frånvaro gör saken med de som är kvar. Jämvikten tippats runt. Det blir viktigare att tala om saker innan det är för sent, inte bära runt på stora hemligheter utan ta chanser, se livet i vitögat.

Det här är så klart en sorglig bok, men även en vacker och djupsinnig berättelse om det svåra språnget ut i vuxenlivet och om att själv välja hur man vill formas som människa, om vänskap och om kärlek.

Rabén & Sjögren, 265 sidor.