Fröken Island

 

Författare: Audur Ava Ólafsdóttir

Hekla, döpt efter vulkanen, reser som ung vuxen från sin uppväxtby till Reykjavik. Hon vill skriva. Hon är redan publicerad, men bara under manlig pseudonym. Det är 60-tal och världen är trång - för att inte säga omöjlig - för en kvinna som vill bli författare. Hennes bägge bästa vänner är redan i storstaden. Ísey som blivit gravid och varit tvungen att gifta sig alldeles för tidigt, och Jón John som är homosexuell och vill tjäna ihop pengar för att ta sig utomlands, någonstans där det är lättare att leva som den man är.

Hekla tar jobb på en restaurang, blir tafsad på och en särskilt äcklig typ upphör aldrig att tjata på henne att hon ska ställa upp i Fröken Island. Efter jobbet skriver hon på sin roman och träffar Ísey, som kämpar med att acceptera livet som hemmafru och också börjat skriva, och Jón John som försöker navigera i den omöjliga tillvaron. Det är året då Martin Luther King håller sitt tal och Surtsey kastar sig upp ur havet i en plym av ånga och aska. 

Författarna och poeterna sitter på olika caféer och dricker och Tekla blir tillsamman med en av dem. "Poeten" kallar hon honom, trots att det är oklart hur mycket han diktar. Hon vågar inte berätta för honom att hon skriver, så hon gör det i smyg hemma hos sin vän.

Det är både tragikomiskt och gastkramande att se världen så som den presenteras för Tekla. Poeten som konstaterar att det är konstigt att de mest utlånade författarna på biblioteket är två kvinnor eftersom det finns så få och de som finns är så dåliga, ger Tekla en kokbok i julklapp trots hennes uppenbara ointresse för matlagning och, när han till slut avslöjat att hon skriver och är publicerad, säger "Det är ingen som har bett dig om att skriva. Varför måste du göra allt likadant som jag?" Ísey konstaterar: "Män föds till poeter. De är i konfirmationsåldern när de påtar sig det oundvikliga ödet att vara genier. Det spelar ingen roll om de skriver böcker eller inte. Kvinnor blir könsmogna och föder barn..."

Vi är nära Tekla hela tiden i den här berättelsen. Ser världen med hennes ögon. Det är en skildring som kan tyckas karg på ytan, men där under mullrar av detaljer. Som en vulkan just innan dess utbrott.

Passar gymnasiet och uppåt.

Våra förlorade hjärtan

 

Författare: Celeste Ng

Rasism, utanförskap och familjehemligheter är teman som löper genom Ngs två tidigare böcker Små eldar överallt och Säg inget om Lydia. Den nya boken, Våra förlorade hjärtan, tar upp samma tråd, men här befinner vi oss i en framtid efter "Krisen", i ett totalitärt samhälle där allt underkastas en säkerhetslag, PAKT. Det minner lite om Margret Attwoods framtidsdystopi Tjänarinnans berättelse och Ng hävdar liksom Attwood att hon visserligen fantiserat ihop delarna i det universum hon presenterat, men att de var för sig är händelser som har hänt eller skulle kunna hända, i vår verklighet.

Ng återvänder också här till ämnet adoption, eller att på grumliga grunder omhänderta barn, en metod som använts och fortfarande används över hela världen som medel att förtrycka och styra över oliktänkande eller på andra sätt för majoritetssamhället misshagliga grupper, såsom fattiga, ursprungsbefolkningar eller personer med annan hudfärg. Man märker också en tydlig inspiration av de pandemilagar som infördes snabbt, accepterades lättvindigt och begränsade mångas rättigheter och friheter med motivationen att det var för allas trygghet.

I centrum för berättelsen står Bird, tolv år. Hans mamma är borta och varken han eller pappan vet vart hon har tagit vägen och de pratar aldrig om henne. Birds mamma är av kinesiskt ursprung och efterhand som berättelsen går inser vi att mammans närvaro blev ett hot mot Bird. Det är illa nog att ha lite kinesiskt påbrå som Bird själv, men hans helvita pappa kan ändå skydda honom.

I första delen av berättelsen följer vi Bird i skolan, hur han får ett hemligt meddelande från sin mamma och börjar göra efterforskningar i det fördolda efter henne. I andra delen ger sig Bird av på en ensam och farlig resa för att återfinns sin mor. I andra delen möter vi mamman. Hon gömmer sig och förbereder någon slags aktion. I tredje delen, som är den kortaste, befinner vi oss i en tid efter aktionen.

Jag tycker absolut mest om den första delen, då vi lär känna Bird och genom honom samhället han lever i. Vi får också träffa Sadie, hans enda vän. Den enda som vågar vara vän med en som Bird. Sadie är ett av de omhändertagna barnen. Andra delen är mer redovisande. Mamman återberättar sig historia för Bird, vi får bakgrunden till det samhälle de lever i och till hur Birds mamma och pappa träffades. I tredje delen får vi lite hopp, trots allt. Kampen kan fortsätta. Några av oss kommer att orka vidare, inte ge upp.

Det är en riktig bibliotekarieroman det här! Det finns ett avsnitt i början när Bird går till biblioteket och ber om hjälp att hitta en saga som hans mamma har berättat för honom. Han tror att det kan vara en ledtråd till mamman. Först är bibliotekarien lite avvaktande, sen drabbas hon av lusten att hitta och entusiasmen i en spännande referensfråga och går all in. Senare visar det sig att bibliotekarierna är en viktig del av motståndsrörelsen, för "Det är en del av vår jobb, som du vet: information. Samla in den. Spara den. Hjälpa människor att hitta det de söker." Ett nätverk av bibliotekarier skickar små noteringar om försvunna barn i lådor med fjärrlånade böcker, där de rör sig mellan de allt mer glesnande bokraderna i censurerade bibliotek. Det är ett fiffigt sätt att jobba eftersom "folk glömde saker i böckerna hela tiden", och böckerna skickas kors och tvärs över landet utan misstanke. Informationen är för hemlig för att spara, utan lagras i bibliotekariernas vetande, "Ett system som hade sina brister, men en bibliotekaries hjärna har en enorm kapacitet."

Passar gymnasiet och uppåt.