Farväl till Panic Beach

 

Författare: Sara Stridsberg

Jag vill skriva det viktigaste först: det här är en helt fantastisk roman. Den berättas av Nina som får ett råd av en sjöman på en bar. Om du inte längre står ut, säger sjömannen, då måste du gå tillbaka till ursprunget, till den hamn där du börjat. Så det är det hon gör när hon ska berätta sin trasiga trassliga familjs historia.

Hon återvänder till Laura, Samuel och Harry som får ett barn tillsammans. Det är Samuel som är pappan, men det är Harry som har gift sig med Laura. Och hon återvänder till Berzeli park, som från början var träskmark. Där rumlade Harry runt en gång i tiden och därutanför, i Nybroviken, bröt Ninas mammas förfäder is.

I stråk av tillbakablickar, minnen, skrönor och drömmar rullas en familjehistoria upp. I centrum står Matti, pappan som inte alls förmådde vara pappa. Och alkoholen, den som alltid flödat. Vi följer med till de eviga somrarna vid Panic Beach, till en vind på lilla Essingen där det tjuvröks, till en lägenhet i Kungstornet. Till övergivna barn, egocentriska vuxna, barndomens skimmer och faror. Och allt cirklar kring det sår – den återvändsgränd som Nina hamnat i och som gör att hon inte längre står ut – hennes syster Eddie som inte orkade bli vuxen eftersom inga vuxna hade visat henne hur det skulle gå till att vara en vettig vuxen. Hur ska man klara av att älska någon när man aldrig fått lära sig hur det går till? När går gränsen för när man inte längre kan förlåta en förälder?

Sara Stridsberg målar upp en förförisk värld. Man vill så gärna älska dess storslagna personage, och man gör det, trots att de är som Berzeli park: ”elegant men med en rå undersida”, stanken från träsket sipprar igenom den vackra ytan.

Detta är en prosa där varje ord står på rätt plats, man dras med i det vackra språket tills man kippar efter andan över de bråddjup som öppnas. Bara läs och njut. Passar för gymnasiet och uppåt.

Ut på det djupa

Författare: Ulrika Lidbo

Lidbo kommer här med sin fjärde roman för ungdomar efter debuten med Decembergatans hungriga hundar 2009. Liksom oftast när det gäller Lidbo handlar det om människor på kant med samhället och med tunga bagage. Huvudpersonen Lina är yngst av två systrar. Lina är snäll och skötsam, storasyster Sanna vild och utåtagerande. Ofta är det bara Sanna som syns och märks, hon som försvinner, körs hem av polisen, måste in på behandlignshem. Mamma, som flyttat ihop med en ny man och ska ha ett nytt barn, verkar inte ha energi över att se även Lina, som trots att hon är lugn bär på samma psykiska -och fysiska- bagage som Sanna. Nu är det sommaren efter nian. Från vad som känns som ingenstans har Linas bästis dumpat henne. Så dyker Jessica upp, nyinflyttad från Stockholm och modellsnygg. De verkar finna varandra och framtiden känns lite ljusare. Lina har i hemlighet sökt en danslinje på gymnasiet och drömmer om att komma in men har ingen att dela sina drömmar och planer med. Jessica verkar inte tycka att dansgymnasium är någon bra idé.

Plötsligt finner sig Lina göra saker som hon lovat sig själv att aldrig, bara för att ha lite kul och att passa in. Hon vet inte riktigt längre vem hon är, hon är ute på det djupa och var finns kompisar, mamma och Sanna då?

Barnen i boken känns betydligt yngre än sina 16 år, därför tycker jag att den passar från femman-sjuan, om man står ut med lite festande/supande.

Alfabeta, 232 sidor.

Draugen

Författare: Åsa Larsson, Ingela Korsell
Illustratör: Henrik Jonsson

Den tionde Pax-boken är svart, både i snittet och i handlingen. Dels börjar det mörkt: Viggo och Alrik har fått besked om att de måste lämna Mariefred. Dessutom ska de säras på. Och svarthäxan har kommit kodnyckeln som är målad i bibliotekets tak genom att låta Maran rida Estrid, nu kan hon väcka den uråldriga ondska som vilar fängslad under biblioteket. Dessutom, fick vi reda på i slutet av förra boken, jobbar inte svarthäxan ensam, vem är den mystiska mannen i väldigt välputsade skor som verkar styra över henne?

Men dessutom slutar boken också väldigt mörkt. Det som hela tiden skiljt ut Pax-böckerna från andra böcker för motsvarande åldersgrupp är att folk verkligen dör i de här böckerna. Jag har skrivit om det tidigare i mitt boktips på Näcken. Men då påstod jag att inga huvudpersoner dör, vilket inte längre stämmer. I sista boken gör författarna en Game of Thrones, det vill säga bryter mot alla konventioner och tar livet av en huvudperson (och ja, jag erkänner, jag förlåter dem inte!). Det goda segrar till slut och de bjuder på en stråle av ljus och hopp innan vi stänger pärmarna om Pax för sista gången, men jag gör det med en bitter smak i munnen.

Bonnier Carlsen, 250 sidor.

Hatar alla utom dig

Författare: Alison Raskin och Gaby Dunn

Det här är en brevroman för internetåldern. Bästisarna Ava och Gen börjar college i olika ändar av USA. Ava ska studera manusskrivande i närheten av där de växt upp på västkusten och Gen journalistik på ett ganska alternativt college i Boston.  Det står redan från början klart att separationen är svårare för Ava än för Gen. Hon har alla möjliga typer av tvångsföreställningar, panikångest och en fallenhet för självskadebeteende. Hon skickar sitt första mail till Gen redan innan de har hunnit skiljas åt. Väl på den nya skolan har hon ytterst svårt att orka med det sociala spelet och hitta nya vänner. Gen å sin sida kastar sig vilt ut i sitt nya sammanhang för att utforska både det och sig själv. Texten är omväxlande mail och chattkonversationer som livfullt och riktigt roligt beskriver den nya världen, och de första stegen in i vuxenlivet, på college. När vännerna vid ett tillfälle träffas lämnas luckor – de mailar ju inte längre varandra – bara några fragmentariska meddelande skickas och vi får i efterhand pussla ihop vad som har hänt.

Jag tycker sammantaget att det här var en riktigt härlig bok. Den vilar lite på några amerikanska ya-litteratur klichéer, men håller säg ändå med gott mått på hitsidan om okej och jag skrattar högt flera gånger när jag läser. Även om tjejerna i boken går på college passar den nog bäst för igenkänning hos svenska ungdomar på gymnasienivå.

Gilla böcker, 395 sidor.

Gingarderoben

Författare: Leslie Jamison

I Leslie Jamisons debut Gingarderoben får vi följa Stella, som avsäger sig sitt liv i New York för att ta hand om sin sjuka och döende mormor Lucy. Efter att mormodern gått bort blir Stella varse om att hennes mamma har en syster. Stella anser att systern bör informeras om sin mammas bortgång och ger sig ut för att söka upp henne.

I mötet med Tilly ser Stella en annan variant av sin mamma. En tjock, nedgången och alkoholiserad trailerparkboende kvinna som är på väg att supa ihjäl sig. Stella tror att hon kan rädda mostern, eller i varje fall att hon ska kunna förstå varför mostern lämnade allt bakom sig för trettio år sedan.

I vartannat kapitel får vi höra Stellas berättelse, från när hon börjar ta hand om sin mormor Lucy till mötet med Tilly och hur hon lär känna och ser sin moster, och i vartannat kapitel får vi följa den frånvarande mostern Tillys berättelse om sitt liv, från livet hemma hos sin mamma Lucy och de följande trettio åren sedan hon lämnade allt. Det är ett liv i missbruk, prostitution och misär.

De båda kvinnorna ger oss återblickar samtidigt som de skildrar hur de lär känna varandra som systerdotter och moster. Vi upplever genom berättelserna hur Stella försöker hjälpa sin moster och som läsare funderar man över vad som driver Stella att först göra sig oumbärlig för mormodern och sedan för mostern.

Det är en hjärtskärande berättelse om missbruk och vilka följder detta ger för flera generationer människor.

Skärvor av minnen

Författere: Laurie Halse Anderson

Hayley flyttar tillbaka till sin pappas uppväxtort efter att i många år kuskat runt på vägarna i sin pappas lastbil. Där har de bedrivit hemundervisning och flytt från de demoner som jagar pappan efter krigstjänstgöring. Att ta hand om sin krigstraumatiserade pappa har Hayley fått göra i många år, men nu ska hon också hantera att gå i high school och sköta sin skolgång. På plussidan finns dock att hon trots allt hamnar i ett sammanhang. Hon får vänner. Granntjejen Gracie och hennes pojkvän Topher och Finn, som kanske är mer en en vän.

Hayleys pappas tillstånd verkar inte alls förbättras av att de har slagit sig till ro, tvärt om förvärras det dag för dag. Han dricker mer och mer och han kan inte behålla något jobb. Både han och Hayley bär på sådana mängder av bortträngda minnen och har många oläkta sår i bagaget. Nu tränger de sig på, dessa skärvor av minnen, och till sist finns det ingen möjlighet för Hayley att hålla ihop det hela, tillvaron kantrar på ett mycket oroväckande sätt.

Det här är en rå skildring av den förfärliga tillvaro ett barn till en krigstraumatiserad förälder kan uppleva. Hayley är en bra människa, hon är smart, har humor och styrka, men pappans problem har silats ner till henne, även hon är märkt av ett krig hon aldrig deltagit i. Även hon är traumatiserad. Det är en skarp kritik av hur USA fallerat i att hjälpa sina soldater efter tjänstgöringen och en påminnelse om hur många barn är prisgivna åt uppväxtvillkor de inte förtjänat.

Lavender Lit, 366 sidor.

Tvestjärtar och stjärnljus

Författare: Mirja Unge
Illusttratör: Erik Stenberg

Fanny bor på landet och vårdagarna då hon väntar på att någon ska dyka upp i Jons och Finns sommarhus går trögt. Det gäller att inte visa pappa att det är så, för då kan det hända att han ordnar så att man får komma och leka med någon man inte alls vill vara med. Eller så får man följa med pappa till musikskolan där han jobbar. Men när Jon och Finn kommer blir allt annorlunda. Då flyter dagarna ihop i en enda räcka av lek och sommaräventyr. Av den lilla sorten ska tilläggas. Detta är inte en bok om ovanliga, storslagna händelser, utan tvärt om en där vardagens, i de vuxnas ögon banala, små tilldragelser är själva äventyret. Mycket av handlingen kretsar kring Reinhold, Jons och Finns mammas nya man. Reinhold är en alkoholiserad författare med skrivkramp. Hans närvaro i sommarstugan, allt han gör och inte gör, färgar detta sommarlovet, så som vuxnas handlingar obönhörligt alltid påverkar barnen. Ömsom vill han vara barnen till lags, få dem att tycka om honom, ömsom är han glömsk av sitt ansvar som vuxen. Det blir cykelturer till stranden där barnen måste rycka ut och köpa öl när Reinhold havererat i diket, det blir promenad upp på berget där Reinhold somnar som en klubbad säl så att barnen tror att han är död och det blir utflykt till stormarknaden då de knappt kommer hem igen eftersom Reinhold super sig full på pizzerian och inte kan köra. Men det är också vilda glada duschar i hällregnet och tjuvmjölkning av grannens kossor. Mellan detta gömmer barnen vin- och spritflaskor, klättrar i träd, tar hand om killingen Frille, spanar björn och jagar spöken.

Mirja Unges barnboksdebut är skriven på ett slags talspråksmanér som ska spegla Fannys eget språk, det är hon som är berättaren. Den har inte heller talstreck eller citattecken som skulle kunna underlätta läsningen. Detta gör den ganska ogästvänlig, trög att komma in i och hitta rytmen i. Om man väl ger den tid och chans är det en fin berättelse som rör sig i en svunnen sommarlovstid, innan mobiltelefoner och wifi. Jag tror att den funkar allra bäst som högläsning med egna barn från sju och uppåt.

Natur & Kultur, 183 sidor.

Superkrafter på gott och ont

Författare: Karl Modig

Klara kommer från en trasig familj och har en mamma som är gravt alkoholiserad på det där sättet som gör henne farlig. Hon är elak och slår Klara och ser inte sin dotter som något annat än ett besvärligt hinder mellan sig själv och alkoholen. Oscar kommer från en trygg och trevlig medelklassfamilj, är lite överviktig, lite utanför och lite för nördigt intresserad av superhjältar. En kväll möts de på en fest. Båda blir taskigt behandlade av sina "kompisar" och efter en del tumult drar de från festen tillsammans. Det är oväder, åskar och spöregnar. De sneddar över idrottsplanen när Klara drar Oscar intill sig och säger att hon "vill hångla med en främling i regnet". Oscar tror knappt sin lycka, han försöker förtvivlat komma ihåg hångelinstruktionerna från KP när allt blir vitt och världen sprängs omkring dem.

Oscar och Klara har blivit träffade av blixten. De tar sig hem var för sig men snart upptäcker de att blixtnedslaget gjort någonting med dem. De har fått superkrafter. Inte några jättebra superkrafter kanske men ändå väldigt ovanliga förmågor: Oscar kan skapa och hantera eld, Klara kan få andra att känna smärta utan att röra vid dem. Vad gör man då? Har man ett ansvar att använda sina krafter till något gott? Och hur gör man rent praktiskt? Och om det går fel, om man skadar någon, eller går på fel person? Ja, det är inte så lätt att vara superhjälte, det förstår snart Oscar och Klara. De är bägge personer med ett moraliskt patos och en stark social grundsyn, men deras olika livssituationer gör att de tänker och prioriterar väldigt olika i vissa fall.

Detta är Karl Modigs debut. Berättelsen har fin vardagsigenkänning med kompisstök och föräldrar med olika nivåer av noll koll. Superhjältevinkeln känns spännande och kommer att kunna ge upphov till intressanta diskussioner men jag tycker att slutet (epilogen) vred historien ett varv för långt.

Gilla, 249 sidor.

Vattnet drar

Författare: Madeleine Bäck

I Vattnet drar är det till en början fyra olika personers berättelser som obönhörligt dras mot ett gemensamt crescendo. Först är det Viktor, en småkriminell kille som tillsammans med sitt gäng och ledaren Calle gör sitt största jobb någonsin. De ska stjäla en värdefull trämadonna från en kyrka, den ska de kunna sälja för en massa pengar och de ska äntligen bli rika. Men Viktor tappar snabbt intresset för madonnan, han hittar något annat i kyrkan, ett föremål med en otrolig dragningskraft, en sten fast lätt och varm. Den vill vara hos honom, han vill vara hos den. Sen är det Beata, en lite vilsen partytjej i Gävle som lever i skuggan av sin bästa vän, bombnedslaget Celia. Vidare är det Krister, han jobbar på djurskyddet på Länsstyrelsen och har allt sedan barnsben haft en enastående hand med djur. Att komma överens med människor är inte lika självklart.  Och så är det Mattias Jäder, nyseparerad och ständigt svettig kommunreporter på Arbetarbladet, en gubbe med mycket jargong men hjärtat på rätt ställe. Så småningom kommer även Gunhild med i berättelsen, en motvalls gumma med krämpor och dolda förmågor, som lever ensam i en stuga i skogen.

Det är en enastående snygg bok det här, omslagen är fantastiskt välgjort och suggestivt och jag som är lättskrämd drog mig ganska länge för att läsa den eftersom den marknadsförts som skräck. Men jag tyckte inte att det blev så värst läskigt. Inte de övernaturliga inslagen i alla fall. Det som är otäckt är det som är mer på riktigt: Calles råa ledarstil och hur han utnyttjar och misshandlar sin flickvän, den lokale gangstern Hartas makt och våldsbenägenhet, det klaustrofobiska i bruksortens alla begränsningar. Annars tycker jag att de parallella historierna cirklar omkring varandra för länge innan de möts, det är en spännande berättelse och man vill veta hur det ska gå, men det blir aldrig svårt att släcka lampan. Ens för en lättskrämd som jag.

Vattnet drar är Madeleine Bäcks debut och den första delen av en trilogi.

Natur & Kultur, 422 sidor.

Författare: Åsa Larsson, Ingela Korsell
Illustratör: Henrik Jonsson

Två efterlängtade nya delar i Pax-serien har kommit ut. För den som tycker att väntan varit lång, och som kanske glömt lite av handlingen i Nidstången och Grimmen ges en liten kort påminnelse i pratbubbleform av författarna på ett uppvik i bokpärmen.

Mylingen tar avstamp i Halloweentid. Det är spökvandring på skolan och utklädningsfest hemma hos en tjej från skolan. Men ett av spökena ser lite för verkligt ut och även om andra har svårt att ta hotet på allvar inser Magnar, Estrid, Viggo och Alrik faran och försöker förstå vad som står på med hjälp av det magiska biblioteket. Och som titeln anger handlar det om en myling, spöket av ett mördat människobarn, som härjar i Mariefred. Men vem har släppt loss mylingen? Det står allt mer klart för de två biblioteksväktarna och deras unga lärlingar att en svarthäxa härjar i staden. Men vem och var?

Precis som föregående bok sluter den här med att Alrik nästan stryker med och det är Viggos finurliga agerande i sista stund som räddar brodern. Så även i den fjärde boken, Bjäran. Här är det en bjära, eller en så kallad trollhare som härjar i staden. I forna tider sände häxor ut dem för att tjuvmjölka grannens kor, men nu är det inte mjölk som försvinner. Istället är det saker som på något sätt har anknytning till Alrik, saker han velat ha eller skulle ha haft tillfälle att stjäla. Någon är ute efter att sätta dit honom, vem? En som inte missar ett tillfälle att sätta dit bröderna är träslöjds-Thomas och hans son Simon. Från Simons sida är det ständigt retande och från Thomas sida är det samling till krismöte på skolan där all problem i Mariefred skylls på Alrik och Viggo.

Trean och fyran i Pax lämnar ingen besviken. Det är precis lika spännande som de två första delarna.  Det är dessutom kul med så snygga och lyxiga utgåvor av böcker för mellanåldern: det färgade snittet som matchar färgtonerna i omslagsbilderna, de välgjorda illustrationerna och de utvikbara flikarna i pärmen där man får hjälp att orientera sig bland böckernas personer och bokseriens delar. Nu är det bara att sätta igång att längta till hösten då femman och sexan kommer.

Bonnier Carlsen, 192 resp 196 sidor.

Grimmen

Författare: Åsa Larsson och Ingela Korsell
 Illustrationer: Henrik Jonsson

Grimmen är andra delen i fantasyserien Pax där bräderna Alrik och Viggo bekämpar ondskan i Mariefred. Läs vad Emelie skrev om första boken Nidstången här.

Åh, vad jag tyckte att det här var bra! Jag sträckläste de två första böckerna inom ett dygn. Alla kapitel, och även böckerna, avslutas med sådana clif hangers att det nästa är elakt - det finns ingen möjlighet i världen att sluta läsa. Det enda som är tråkigt är att vi måste vänta till våren 2015 för att sätta tänderna i tredje boken, Mylingen.

De bägge böckerna påminner om något om Cirkelntriologin, fast för en yngre målgrupp. Det är fantasy i småstadsmiljö, där inte bara de fasansfulla prövningar de bägge bröderna måste gå igenom är en viktig del av handlingen, utan även livet i familjen, skolan och i staden är fint skildrat. I den här boken härjar en "monsterhund" i Mariefred. Bröderna försöker ta reda på vad det är för något med hjälp av Magnar och Estrid som är det hemliga bibliotekets väktare. Då dyker oväntat den mystiske Damir upp - vem är han? Det blir både riktigt otäckt och riktigt våldsamt, men ändå inte över gränsen för att jag ska rekommendera dem för läsning för modiga barn från årskurs tre och uppåt.

Illustrationerna är mycket välgjorda och går fint ihop med texten. De här böckerna tjänar på att läsas i ordning och helst som egen läsning. Som högläsning rekommenderar jag den inte för läsning i barngrupp, utan i så fall hemma med egna barn som man vet inte blir för skrämda.

Rävsång av Christin Ljungqvist

När boken börjar har Finn precis kommit hem efter att ha rest runt i Asien i ett och ett halvt år. Han stack iväg utan att berätta något för vare sig sina mamma, syster, flickvän eller för sina vänner. Efter hand får vi veta att Finn lämnade landet för att fly från sina egna känslor efter att hans pappa dött. Han känner både sorg och saknad men också en stark vrede över pappans svek mot familjen. Hans pappa var alkoholist och det var Finn som fann honom hemma i familjens soffa. Nu när han är hemma igen konfronteras han med alla han svek och lämnade i ovisshet när han försvann utomlands. Finns flickvän har träffat en ny kille och vill inte tala med honom. Hans lillasyster är arg och besviken och drar sig undan. Det förflutna och alla känslor hinner ikapp honom. En envis huvudvärk plågar honom och han mår inte bra. Finn tycker sig förnimma faderns närvaro i hemmet och även familjens hund reagerar som om någon är där. Med i berättelsen finns också en nyinflyttad mystiskt granne, en ung kvinna med ockulta förmågor. Hennes roll blir att stötta Finn i processen att förlåta sin pappa och gå vidare i livet.

En intressant sak är att författaren låter berättelsens huvudperson stamma kraftigt. I alla repliker är stamningarna utskrivna. När vi läser får vi en liten insikt i hur det kan kännas att när bokstäverna hakar upp sig och orden inte kommer ut. Detta  berättartekniska grepp kompletteras med Finns funderingar kring att bli betraktad som en idiot när han inte kan få fram det han vill ha sagt. En bra bok som passar läsvana från 14-15 år.

Råttburgare

Författare: David Williams

Alla böcker från Storbritannien med drastisk humor, elaka vuxna och oskyldiga barn marknadsförs gärna som "En ny Roald Dahl". Så även denna. Att illustratören Tony Ross' bilder är väldigt Quenitin Blakeska hjälper till att skapa det intrycket. Författaren David Williams kom för ett par år sen ut med Stinkis på svenska och det här är en bok helt i dess efterföljd. Jag skulle också gärna sätta Råttburgare i händerna på de som gillat Andy Stantons böcker om Herr Grums.

Zoe, som är bokens hjältinna, är en stackars oskyldig, troskyldig men godhjärtad och karaktärsfast djurälskare, som tvingas leva med sin absolut vedervärdiga styvmor Sheila och en far som är helt frånvarande eftersom han är nerbruten av arbetslöshet och alkoholism. Som om det inte vore nog att plågas av den genomelaka Sheila, som hänger ihop med Zoes pappa bara för att kunna köpa räkcocktailchips för hans socialbidragspengar, ansätts hon också av mobbaren Tina Trotts och allehanda otrevliga lärare. Hennes enda tröst i livet, hamstern Morotskaka, hittas död på första sidan i boken. Zoe hade övat upp hamstern att göra spektakulära konster och hennes dröm var att kunna uppträda tillsammans med den, en dröm som nu går i kras. När hon hittar en liten råttunge på sitt rum väcks hennes hopp på nytt. Råttan, som hon döper till Armitage, visar sig vara en naturbegåvning på att lära sig tricks.

Naturligtvis dyker hinder upp på Zoes väg. Den ständiga antagonisten Sheila så klart, som snabbt flankeras av hamburgerförsäljaren/råttbekämparen Burt, fröken Kort och rektorn Mr Grave som gör att hon blir avstängd från skolan, och Tina Trotts som gillar att spotta Zoe i huvudet.

Det är burleskt, drastiskt och - för den med rätt sorts humor - roligt. Det helt morbida och faktiskt fasansfulla öde som drabbar de onda Sheila och Burt, lämnas helt okommenterat i slutet som naturligtvis bjuder på revansch och happy ending för Zoe och hennes vänner.

Balladen om en bruten näsa

Författare: Arne Svingen

Bart är döpt efter den lille gule killen i Simsons, eftersom hans mamma önskade att han skulle bli "en rolig liten tuffing som klarar sig bra i livet". Av samma anledning vill hans mamma att han ska gå på boxning, så han blir en tuff kille som kan slå tillbaka. Räkningen till boxningsklubben är den enda räkningen hans mamma aldrig missar att betala, de andra hamnar i glömska i ett skåp i köket. Och Bart skulle verkligen behöva vara en tuff kille, för hans liv är inte lätt. Men det är han inte. Han är istället en väldigt känslig kille som älskar opera och avskyr att slåss (fast han har en fin guard). Hans strategi för att klara sig är istället att ha en orubbligt positiv inställning till allt och alla här i livet. När socialen ringer på är han trevlig, eftersom han tänker att de säkert gör så gott de kan. När mamma lovar honom veckopeng snart, fastän de bägge vet att han aldrig kommer att få det, säger han "Det är inget jag behöver pengar till exakt nu". Och så svarar han "Vad bra" på det mesta mamma säger, eftersom han tycker att det låter så negativt med "jaha" eller "okej". Samtidigt ägnar han sig åt att sjunga opera på toaletten när ingen hör, leta efter sin pappa på internet, akta sig för att öppna dörren när fel människor ringer på och parerar de osynliga cirklarna av vem som får vara med vem i skolan för att inte hamna på fel sida om hackkycklingstrecket.

Egentligen är det hjärtskärande sorgligt att läsa om Barts liv. Samtidigt är det, hur konstigt det än låter, fantastiskt roligt och underbart underhållande. En helt annan sorts historia om ett barn som har det jobbigt än de vi är vana vid att läsa. Mycket, mycket läsvärt, för egen eller gärna högläsning från trean och upp till femman-sexan.

Skuggan i väggen

Författare: Kerstin Lundberg Hahn

Lundberg Hahn har slagit följe med Ingelin Angerborn och Mårten Sandén som bägge på senare tid slagit sig in på den genre som kallas "Magisk realism". Det är ofelbart så att svenska barnboksförfattare som skriver i den traditionen jämförs med Maria Gripe. Men det gör kanske inget, de flesta känner nog att det är en ära att jämföras med henne.

Micke och hennes mamma flyttar mycket. Nu har de kommit till ett halvruckligt hus i en Norrländsk småstad, med en riktig skog bakom knuten och den brusande älven ett stenkast bort. Mickes mamma jobba på äldreboendet och ska äntligen få plats att ha en egen ateljé i huset, hon är konstnär nämligen även om hon inte kan försörja sig på det. Det första Micke ser när hon kommer till sitt rum är skuggan i väggen. Först tror hon att det är hennes egen skugga, men så ser hon att den inte rör sig. Den är ungefär lika stor som henne själv och tapetens mönster gör att man kan föreställa sig ansiktsdrag. Micke pratar lite med skuggan. Hon blir inte rädd, inte då...

Att börja i ny skola är något Micke är van vid. Detta är en ovanligt liten klass och urvalen av möjliga kompisar är inte så stort och det blir komplicerat. Micke gör även bekantskaper på älderboendet. Samtidigt lämnar skuggan i väggen, som helt uppenbart är ett spöke, inte henne ifred. Varför spökar flickan som hette Ellie för Micke? Sakta börjar hon nysta bland trådar från det förflutna och finner att vissa historier kan upprepa sig, om ingen griper in...

Mycket spännande och njutbart välskrivet. Som gjort för sträckläsning under en pläd i höstrusket!

En vän som heter Mia

Författare: Peter Pohl

Lina bor med sin alkoholiserade mamma och sin femåriga lillebror. Själv är hon tolv år och lägger nästan all sin kraft på att ta hand om lillebror och dölja för både honom, i den mån det nu går, och framför allt för omvärlden att hennes mamma super. Hon lyckas lura både dagisfröknarna och fröken i skolan. Inte ens för sin bästa kompis berättar hon, inte förrän hon till slut blir tvungen och då visar det sig att kompisen Mia inte heller har sagt allt om sin familj.

Innehållsmässigt påminner den här historien om Olsson-Hultgrens "Bara vara Jennie" från förra året. I båda fallen handlar det om en försupen mamma och en flicka som far mycket illa och som inte vågar få hjälp av omvärlden. När Jennies öde fick mig att gråta konstant från första sidan är jag dock helt oberörd av Lina. Pohl lyckas inte alls få mig att känna med sin huvudperson och både språket (framför allt dialogen mellan de två tolvåringarna) och historien känns konstruerad och märklig.

Joy till världen

Författare: Viveka Sjögren

Debutanten Viveka Sjögren vann manustävligen "Du är inte ensam" anordnad av bland andra Libris förlag med sin bok Joy till världen. Det är berättelsen om Joy som nyligen mist sin mamma i cancer. Mamman, som kom från Thailand när Joy var liten för att gifta sig med Gregor, lämnar ett oändligt tomrum efter sig i den lilla familjen. Både Joy och Gregor förlorar det som var deras köl i livet och allt blir fladdrigt, utan mål och mening. Gregor sjunker ner i alkoholmissbruk. Joy tröstar sig med att skriva i en skrivbok hon har fått av fröken. I den skriver hon om sitt dagliga liv och varvar med en påhittad skröna om hennes biologiska pappa som hon aldrig mött och som hon inte vet något om. Det är just den dagboken vi läser i, med blågröna pärmar och ett bokmärkesband i bindningen.

Det är en väldigt fin liten bok. Joy är en trevlig bekantskap, hennes historia är engagerande och sorglig. Vänskapen med bästisen Mira skildras fint. Mellan raderna kan man läsa att Joy är en sån där duktig flicka, en sån som vill klara allt och oftast också gör det. Det krävs att hon krachar rent fysiskt, det sker under ett gymnastikträningspass, för att omvärlden ska stanna upp och inse att de måste ta hand om Joy.

Bokens svaga sidor är partierna när Joy fabulerar om sin pappa. Trots ordkonsterier och vackra bilder så engagerar det mig inte. Jag vill läsa mer om Joy i verkliga livet och tycker därför att boken tappar i fart i de kapitlen. Men det är en liten och rätt personlig invändning - någon annan tycker säkert precis tvärt om.

Bara vara Jennie

Författare: Solveig Olsson-Hultgren

Klassning: Hcg

Vi får följa nioåriga Jennie från första skoldagen i trean till första skoldagen i fyran. Jennie bor med sin mamma och lillebror. Hennes pappa är för länge sedan försvunnen och mamman har för några år sedan även separerat med lillebroderns pappa. När vi kommer in i berättelsen ligger Jennie i sin säng, dagen innan skolstarten, och oroar sig för dels att hennes mamma inte ska sy upp hennes nya byxor, dels att mamman inte ska väcka henne så att hon kommer för sent första dagen och dels att mamman ska vara berusad när hon kommer till skolan. De två första farhågorna slår in, inte den tredje eftersom mamman inte följer med alls utan ligger utslagen i sin säng.

På detta följer 100 sidor fullständig misär. Sorgligare bok har jag sällan läst. Mamman bara dricker och dricker och Jennie försöker desperat ta hand om sig själv och lillebror utan att omvärlden får veta. Det är bara lillebroderns pappa, hennes före detta styvpappa, som hon vädjar om hjälp, men han har dessvärre en ny fru som inte alls vill veta av hans tidigare familj.

Jag ställer mig tveksam till målgruppen för den här boken. Eftersom Jennie bara är nio år och går i trean kommer det vara svårt att få äldre barn att läsa boken, samtidigt som den är för svår, både språkligt och innehållsligt, för de yngre. Kanske en mogen tjej i trean som vill ha sorgliga böcker?