Utpost - första boken

 

Författare: Dmitrij Gluchovskij

I Moskvarikets utkant, vid stranden av Volga, finns Utposten. Här härskar Polkan och vaktar så att ingen kommer över bron. Fast vad skulle ens kunna komma över bron? På andra sidan finns ingenting, tomma städer bara. Får man anta, för andra sidan syns inte, den är dold av den giftiga dimma som tät och grön stiger upp ur floden. 

Men så en dag dyker verkligen någon upp ur dimman. En munk, eller en predikant? En kyrkans man i alla fall. Men han är döv och man får inte mycket vettigt ur honom.

Jegor, Polkans styvson, är nyfiken. Så nyfiken att han snor åt sig en gasmask och i smyg ger sig ut på bron. Vad han får se där är fasansfullt. När det sen dyker upp en grupp kosacker från Moskva som beger sig över floden, förmår han sig inte varna dem. 

I Dmitrij Gluchovskijs nya dystopiska serie möter vi en mörk framtid. Marken är förgiftad, världen har krympt, maten är knapp och torftig. Vi möter också småstadens människor och konflikter, som oavsett om världens undergång närmar sig eller ej är sig ganska lika. Någon är poppis, någon annan utstött, någon förälskad, någon alkis, någon blir på smällen, någon vill vara hjälte och någon drömmer om att åka till Moskva.

Det är ingen munter läsning, men det är spännande. Vad döljer sig på andra sidan floden? Vad vill predikanten? Hur går det för kosackerna? Ska Michelle någonsin ta sig till Moskva? Utposten - första boken är vuxenklassad, men de ganska vilsna ungdomarna Jegor och Michelle utgör centrum för berättelsen och är möjligen de enda (spoiler alert) som överlever till nästa bok. 

Passar härdade läsare från åttan.

Själens telegraf

 

Författare: Amanda Svensson

I Somerset, tidigt nittiotal, lever Iris ett annorlunda men ändå kärleksfullt liv med sin mamma i det gamla huset med den välskötta trädgården och äppellunden. Iris hemskolas, har inga andra vänner än möjligen grannen Hugo, som är stenhuggare och förmodligen kär i hennes mamma som alla andra, och katten. Men en katastrof är i antågande, det får vi reda på redan i första kapitlet: "Som de efteråt skulle lära mig på ungdomsvårdsanstalten fanns det antagligen många anledningar till att jag sensommaren 1992 bestämde mig för att bränna ner min mammas hus".

Glasgow sent nittiotal. Iris bor i kollektiv, jobbar på ett varuhus och träffar Rupert. Genom honom dras hon in i vad som ska bli bandet Själens telegraf och de två blir också passionerat förälskade. Iris försöker fjärma sig från och mörka sitt förflutna, samtidigt som hon är väldigt märkt av det.

I vart annat kapitel möter vi Iris i de tidiga tonåren, i vart annat i de sena. I bägge berättelserna blir sprickorna i det lyckliga livet, idyllen i Somerset och den berusande förälskelsen i Glasgow, allt större. Det börjar med att den okände farbrodern dyker upp vid grinden och ställer frågor. Iris mammas berättelse om deras gemensamma liv tyck plötsligt allt mer byggd på lögner. Och i ett senare liv gör Iris som sin mamma, lappar och lagar verkligheten med lögner när den inte passar. Iris berättar själv, med en alldeles egen röst kryddad med torr humor och ironi. Det är ett slags tillbakalutad blick på skeendet, hon är mån om att vi inte ska tycka synd om henne.

Amanda Svensson skriver så bra, vi förs direkt till Summersett och ser huset, känner dofterna från trädgården, hänger med Iris i Glasgow och vi hade gärna stannat kvar där ett litet tag till. En bok man inte riktig ville skulle ta slut.

Passar utmärkt på gymnasiet.