Efter skolan brukar Farrah titta förbi hon Adam. Eller Jesus som mamma kallar honom. Inte för att hon tycker att det är det roligaste, men för att hon inte precis har någon annan att hänga med efter skolan. Adam har en loppisbod, eller kanske mer av en skrotbod faktiskt. En eftermiddag hittar Farrah något där som mest liknar en ficklampa. Men det är det ju rakt inte berättar Adam, för det är en sudd. Om man riktar den mot någon suddas den ut, kommer aldrig tillbaka. Farrah får lova att vara försiktig med den innan hon stoppar den i fickan och går hem.
I skolan är Svea och Nadine elaka mor Farrah som vanligt. Och rätt vad det är har Farrah halat upp sudden ur fickan och suddat ut bägge två. Ingen saknar dem precis, de var både elaka och fula och ganska störiga på lektionerna. På kvällen på tevenyheterna intervjuas deras mammor, men de verkar vara mer intresserade av att prata om hur unga de ser ut för sin ålder...
Det här är en ovanlig och helt oväntad berättelse. Och som vanligt när det gäller Petter Lidbeck är det absurt och vansinnigt roligt, samtidigt finns en bitter underton som gäller delaktighet och utanförskap i samhället. Både Adam, Farrah och Farrahs ensamstående mamma kämpar på på sina fronter för att passa in och för att ta sig igenom dagarna med värdighet. Genom sitt drastiska berättande ger Lidbeck många ingångar till samtal om etik och moral. Det här är absolut perfekt som högläsning från årskurs tre till fyra.
Natur & Kultur, 141 sidor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar