Att ens barn dör, det är väl det värsta som kan hända en förälder. Eller att ens syskon dör, om man är ett syskon. Om man är en lillasyster som har en storebror som är ens förebild och trygga universum och storebrorsan inte bara dör, utan gör det för egen hand, vad finns det då att hålla sig i?
Jonna känner att hon är fast i ett vakuum och det verkar gälla även hennes föräldrar. Ingen av dem har förstått hur sjuk, hur deprimerad, Johan var. Hans självmord är en chock och en ohanterlig sorg, alltså hanterar de den inte alls. Det är den hjärtskärande inramningen till Mia Öströms nya ungdomsroman. Vi kommer in i handlingen när det obönhörligt börjar närma sig ettårsdagen av det ofattbara. Och då börjar Jonna plötsligt hitta lappar från Johan. Som en skattjakt efter en present, något han lämnat efter sig till henne. Spåren leder henne till ett hus i fjällen, en snöstorm, Ruben, killen med slädhundarna, och Ebba på ålderdomshemmet och så småningom en försoning med sorgen.
Det är kul med författare som skriver så olika saker. Jag är inte så såld på Öströms Sally-böcker (som hon skriver ihop med Anna Ehn) men jag gillade verkligen Skuggsommar. Det här är en helt annan typ av berättelse, likheten är möjligen att det ligger en dysfunktionell familjesituation i botten. Jag tycker den passar högstadiet och gymnasiet och vill också hurra lite för det supersnygga omslaget som inte ges någon rättvisa alls av bilden här.
Gilla böcker, 208 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar