Ursula Poznanski är efter en utflykt till en mer fjärran framtid i dystopitriologin Sveket, Sammansvärjningen och Slutet, tillbaka i den mer omedelbara framtiden hon tidigare skildrat i Erebos. En framtid där teknikutvecklingen och spelifieringen hotar mänskorna i en värld som är vår idag.
Huvudperson är Dorian som lever som hemlös efter att han rymt från sin misshandlande far. En morgon vaknar han med en annan hemlös kille, Emil, som han bråkat med en del tidigare, liggandes i en blodpöl bredvid honom. I blodpölen ligger också Dorians kniv. Men Dorian har inget minne av att han skulle han använt kniven. Tvärt om, Dorian hatar våld, men har svårt att se någon annan förklaring. Då dyker en man upp och erbjuder honom en utväg. Han kan få följa med till Bornheims residens, en herrgård utanför stan där den filantropiske Bornheim ger hemlösa ungdomar en andra chans med utbildning och enkla sysslor samt mat och husrum.
Snart visar det sig att det finns många olika lager i Bornheims verksamhet. Både sanningen och verkligheten har många lager och de enkla sysslor som Bornheim skickar ut sina ungdomar på är kanske inte så oskyldiga som det verkar.
Det här är en roman som diskuterar om och i så fall hur mycket vi människor ska låta tekniken styra våra liv. Men också huruvida ändamålen alltid helgar medlen; hur långt är det egentligen okej att gå för att uppnå ett gott mål?
Passar bäst på högstadiet.
Vox, 440 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar