Flora bor i Cornwall i England med sina överbeskyddande föräldrar. Sedan hon var tio år lider hon av anterograd minnesförlust. Det innebär att hon kan minnas saker ett par tre timmar, men inget sedan hon var tio år gammal lagras i hennes långtidsminne. Det gör att hon flera gånger om dagen måste påminna sig själv om att hon är 17 år, var hon är, vem hon pratar med vart hon är på väg och så vidare. Hon löser detta genom att skriva ner saker på sina armar, på lappar och i sin anteckningsbok som hon alltid bär med sig.
Men så händer det något som Flora plötsligt minns. Hon är på en strand på natten och hon kysser en kille, Drake. Drake är hennes bästis Pages pojkvän som precis har haft en avskedsfest, för han ska åka till Svalbard och plugga. Det komplicerar situationen så klart. Page och Flora blir ovänner och Drake reser iväg. I samma veva måste Floras föräldrar åka till Paris där Floras bror ligger svårt sjuk, så de försvinner också hemifrån. Och kvar är Flora. Själv hemma. Med detta enda minne: hon kysste Drake på en strand.
Originaltiteln på den här boken är The One Memory of Flora Banks och den är egentligen mer logisk. För det är kring detta enda minne allt kretsat för Flora. Till och med i hennes förvirrade tillstånd av minnesförlust förstår hon att detta är något oerhört, att hon plötsligt minns något. Hon är helt ensam och med den logik hon kan uppbåda är det Drake som har fått henne att minnas. Drake kanske kan bota henne och han finns på Svalbard. Alltså måste Flora ta sig till Svalbard.
Det här är sick-litt i arktisk miljö. Men det är inte så mycket en kärlekshistoria som en berättelse om mod och ensamhet, om att leva i ett konstant nu och om människors godhet. För Flora måste, på grund av sitt tillstånd, lita väldigt mycket på andra människor. Och det visar sig att det oftast går bra. Åtminstone på Svalbard.
Alfabeta, 317 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar